SD:s tidigare partiledare Mikael Jansson på ett flygblad från den tiden då han ofta var partiets affischnamn. Bilden ovan visar Kent Ekeroth 2008 när han fortfarande satt på podiet på SD.s landsdagar. (Foto AL Lodenius)

Delar av det gamla gardet ryker när SD:s valberedning presenterar listan över representanter inför riksdagsvalet i höst. Att Kent Ekeroth försvinner efter all turbulens som varit kring honom är inte oväntat. Egentligen inte heller att den tidigare partiledaren Micke Jansson gör det, han har länge drivit en egen linje och ofta tänkt annorlunda än partitoppen utifrån sin position i västra Sverige och som försvarspolitiker. Linus Bylunds sorti verkar snarare handla om att han får andra uppgifter i partiet, och han har aviserat att han varit med på förändra sin roll inför valet, det ska nog inte ses som en degradering att döma av hans egna uttalanden.

Erik Helmersson skriver i DN att det börjar likna Agatha Christies klassiska deckare som numera heter ”Och så var de bara en”, och undrar hur länge Jimmie Åkesson sitter kvar. Han menar att det snart bara är sådana ”mjukare” politikertyper som Mattias Karlsson och Paula Bieler kvar. Det tycker jag är en missuppfattning, Mattias Karlsson kan inte ses som mjuk om man ser till de åsikter han står för (mer osäker på Bieler). Karlsson är partiideologen, den som formulerar partiets politik och som kontrollerar partiet tillsammans med Åkesson, Jomshof och de andra som tillhört SDs ledande krets ända sedan de trängde ut Mikael Jansson vid mitten av 2000-talet. Egentligen är det konstigt att Micke Jansson hängt kvar så länge som han gjort. Nästan hälften av de 60 namnen på riksdagsvalslistan är nya, men självklart petas ingen som verkligen har en stark ställning, de som får gå är marginaliserade sedan tidigare.

De justeringar av SD:s politik som gjorts på senare år har bara delvis handlat om att bredda och föra in fler områden, SD är fortfarande ett parti som har fullt fokus på nationalismen och att främja etnocentrismen, allt annat är sekundärt. Däremot har SD blivit mer taktiska och försöker presentera politiken så att den ska attrahera fler, och det verkar de ha lyckats med. Den valplattform som lagts fram inför hösten val inleds visserligen med några rader om sjukvårdspolitiken, men sedan är det välbekanta tongångar om ”ett Sverige som håller ihop” och då avses förstås den kulturella sammanhållningen, krafttag mot kriminalitet – underförstått är mycket av den genererad av invandring, och så förstås att vi ska få ännu färre invandrare.

Sverige bör, enligt valplattformen, ”förändra asyllagstiftningen så att Sverige endast ska ta emot asylsökande från våra grannländer och stoppa allt asylmottagande så länge Sveriges närområde är säkert”, vilket ska ses som ett totalt nej till asylsökande så länge inte Danmark förklarar krig mot Norge. De som redan kommit ska på alla sätt stimuleras att återvända. En och annan kan möjligen få tillfälliga uppehållstillstånd för arbete i branscher med stora behov, i övrigt nämns hårdare kontroller av släktskap och försörjningskrav för att få ner anhöriginvandringen. Fler utvisningar ska genomföras, även av personer som har ett skyddsbehov om det finns ”länder som kan erbjuda plats och grundläggande skydd mer effektivt än Sverige”, och här menar nog SD att människor ska stanna i t ex fattiga grannländer i krigszoner eftersom det är effektivare för oss än att flyktingarna kommer hit.

Jag ska inte trötta någon med fler exempel, men jag har svårt att se att SD:s politik förändrats över huvud taget. Om något känns det som det vill gå längre efter att Sverige började införa en mer restriktiv linje för migration för att markera att de alltid, oavsett hur övriga partier agerar, kommer att vara det mest invandringskritiska partiet i Sveriges riksdag.