Närvaron av nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, i Almedalen i år sätter fingret på en omdiskuterad fråga: hur hanterar vi en våldsbejakande antidemokratisk organisation inom demokratins ramar? Frågan aktualiseras även av att NMR fått tillstånd att propagera öppet i Ludvika fram till valet, enligt DN.

Det råder ingen tvekan om att NMR har medlemmar som uppträder ytterst hotfullt och dessutom attackerat människor fysiskt under Almedalsveckan, att döma av medierapporteringen (jag var inte själv där i år). Men hur kan de stoppas? Det är inte så enkelt som att polisen på förhand kan stänga av en organisation, som vissa kräver. Anledningarna är flera:

1. Vi dömer ingen på förhand. Det är efter att brottet har begåtts som polisen ingriper, eller om det är möjligt att avbryta ett pågående brott.
2. Vi har individuellt straffansvar, och en organisation kan i Sverige inte förbjudas. Det betyder att var och en står för sina egna handlingar. Att vissa i organisationen t ex misshandlat och hotat är inte skäl nog för att neka andra personer i organisationen att bruka sina demokratiska fri- och rättigheter.
3. Nazister kan inte nekas tillstånd att ordna offentliga möten där de säger sin mening offentligt, som nu i Ludvika. Å andra sidan kan de då uttrycka åsikter som bedöms vara t ex hets mot folkgrupp eller uppvigling, brott som de kan anmälas och åtalas för (och chansen att de fälls ökar ju förstås om brotten dokumenterats).

Allt detta är självklart oerhört besvärligt. För med viss rätt kan man ju anta att medlemmar i NMR kommer att bete sig på ett visst sätt och framföra åsikter som upplevs som kränkande.

Vi ska bemöta odemokratiska åsikter med samtal enligt den modell som förespråkas i Sverige. Det fungerar säkert för vissa former av villfarelser. Men det går inte att diskutera med nazister, det finns inget ”å ena sidan och å andra sidan” när det gäller den vita rasens biologiska överlägsenhet eller om Förintelsen ägt rum. Bevisläget vad gäller t ex Förintelsen är överväldigande, forskare kan vara oense om detaljer, men ingen seriöst syftande person kan hävda att detta inte har ägt rum. Ändå väljer människor ibland att tro mer på dåligt underbyggda konspirationsteorier. Så vad göra?

Vad polisen möjligen kan göra, och kanske oftare än vad som sker, är att hänvisa till ordningsstörningar och neka tillstånd. Det handlar i så fall om den lokala ordningsstadgan, inte om lagstiftning. Det borde gå att slå fast att NMR inte borde få tillträde till det offentliga rummet ibland, just för att det är förenat med sådana risker för trygghet, ordning och säkerhet för gemene man.

Vi kan förstås införa ett organisationsförbud som vissa kräver, nu senast S-ministern Morgan Johansson (DN). Den frågan har dock utretts många gånger vid det här laget, och varje gång med samma resultat: Det får små effekter, och försvårar dessutom på vissa sätt hanteringen av dessa grupper. Vi kan t ex se hur sällan förbudet används i Tyskland och hur partier som NDP opererar obehindrat. De få organisationer som förbjuds, i regel små och obetydliga, går oftast under jorden och blir svårare att kontrollera. Nazistgrupper lär sig stt lägga sig på rätt sida om gränsen och undviker åtgärder och ingripanden.

Jag tror dessutom att man ska vara väldigt försiktig med att skärpa lagarna på ett sätt som riskerar att drabba många grupper som de flesta inte anser utgör något hot. Lagarna måste vara lika för alla

Det borde gå att hitta bättre vägar att begränsa den som agerar med våld och hot i offentligheten. Dessutom borde vi se allvarligare på sådant som hot offentligvalda och ingripande i rättsprocesser genom påverkan av vittnen med hot etc, alltså sådant som kan minska det demokratiska utrymmet för deras motståndare.

Avslutningsvis vill jag ändå varna för att påstå att vi lever i en särskilt utsatt situation. NMR ställer upp i valet på fyra platser, och är påtagligt närvarande bara i begränsade delar av landet. Förra valet ställde snarlika Svenskarnas parti upp på 40 platser, demonstrerade och höll torgmöten över hela landet. De fick 5 000 röster – ganska mycket men försvinnande lite i hela Sverige jämfört med andra partier – och kom inte in i en enda kommun. Därefter lade de ner. Jag har svårt att tro att NMR ens kommer att matcha Svenskarnas partis valresultat. Vi ska inte utlysa någon slags undantagstillstånd och frångå viktiga rättsprinciper enbart på grundval av att NMR existerar.

NMR är främst ett polisiärt problem, inte ett politiskt. Hur jag än vänder på detta blir min slutsats att det effektivaste trots allt är att hitta bättre sätt för polisen att kunna göra sitt jobb, och på så sätt begränsa NMR:s framfart.

Polisen gör säkert oftast så gott de kan, det är min erfarenhet. Däremot saknar de ibland kunskap, i synnerhet på lokal nivå, eller är för få för att kontrollera en situation som då kan gå över styr. Men det finns nationella insatsstyrkan, dialogpolisen och andra som vid det här laget har mycket kunskap om allmänna sammankomster, politiskt våld och extremistgrupper. Våld uppstår oftast just när polisen inte förmått att utföra sitt jobb på det sätt som var tänkt.