Förra veckan höll jag en inledning till en diskussion om hot och trakasserier vid Svensk Scenkonsts branschdagar som i år gick av stapeln i Luleå. När det är så kort tid jag har på mig och det rör sig om en stor aula som lyssnar brukar jag skriva ner vad jag ska säga. Sedan säger jag inte exakt det som står i pappren, men jag följer tråden och innehållet blir detsamma. Jag har lagt upp mitt manus för er som vill läsa hela texten.

På slutet formulerade jag ett antal råd och här kommer några exempel:

Överreagera inte på näthat: Idag finns nätet som är en arena för otroligt mycket hat och trakasserier. På nätet är människor anonyma, om de vill, vilket gör att de vågar ta ut svängarna mer. Det går snabbt och det ska vara kort, det blir ofta inte särskilt genomtänkt. Det uppstår lätt kollektiv panik.

Det finns ett uttryck som säger ”göd inte trollen”, alltså nättrollen, och en hel del kan man faktiskt med fördel bara låta rulla förbi. Förekommer rena felaktigheter kan man förstås rätta. Men det är inte säkert att rättelsen ändå når fram till de som vill debattera frågan. Ge inte det här större betydelse än nödvändigt.

Låt inte rädslan styra er: Den som är rädd begränsar lätt sitt agerande. Motståndarens makt ligger inte i första hand i att faktiskt attackera mig utan i de föreställningar som hot, eller förmodade hot, skapar. Jag är själv medskapade i hotbilden mot mig själv. I den mån jag tar in hotet och integrerar det i mig själv förändrar jag också mitt sätt att agera.

Lyssna förstås på de som vet och försök att inte agera på något sätt som ökar hotbilden. Men låt er inte förlamas mer än nödvändigt.

Slå vakt om konstens mångtydighet: Scenkonsten kan till skillnad mot mycket annat få vara mångtydigt, bjuda på nyanser, reflektion. Ett aber är förstås att ni måste få dit folk, de ska välja att komma till er. Men sedan äger ni publiken i några timmar, det går inte att klicka bort er med en fjärrkontroll eller byta sida på nätet. I mötet mellan scen och publik skapas en unik kontakt som ger er möjlighet att väcka känslor och beröra bortom fastlåsta positioner.

Försök att inte reducera det ni håller på med till den typ av enkelspåriga konflikter som ofta göds på nätet men också i andra sammanhang där extremister är inblandade. Ni har ett verktyg mot intolerans och fördumning som få andra har.

Avdramatisera: Det finns något avväpnande i att möta människor. Ofta, både på nätet och i verkliga livet, försöker jag att möta aggressiva människor genom att inte vara aggressiv tillbaka och lyssna på argumenten. Så långt det går vill jag behandla människor lika.

Däremot sätter jag gränser, säger ifrån om jag tycker att det jag just hört inte är acceptabelt. Ibland måste jag säga att det inte finns någon anledning att fortsätta samtalet. Det mesta jag hör är mer provokativt än hotfullt, då kan man bara konstatera att jag hör vad du säger och jag tycker att du har fel, inte du är fel utan du har fel.

Det finns något demokratiserande i det mänskliga mötet, det är svårt för människor att agera när de står öga mot öga med någon, och kanske också att de tänker sig för en extra gång att göra något även i andra sammanhang. När vi blir människor för varandra reagerar vi annorlunda, våldet handlar om avhumanisering.