Jag hade semester när Medierådet kom med sin rapport ”Våldsbejakande och antidemokratiska budskap på internet” i slutet av juli. Vi måste ha varit många som hade det just då, med undantag av författaren och journalisten Magnus Sandelin verkar få ha reagerat. På sin blogg påpekar han det orimliga i att utredningen hävdar att de autonoma har samma syn på demokrati som det svenska statsskicket. Han publicerar en skiss ur utredningen som jag också tänkte visa:
Jag har nu också läst hela utredningen, och efter en viss inledande skepis växer förvåningen. Den akademiska friheten ger förstås forskare med alla typer av åskådningar möjlighet att redovisa resultat utifrån sin syn på världen. Men hur kan man använda ett demokratibegrepp som så radikalt avviker från det gängse i den här typen av rapport? Min enda förklaring är att ingen läst den.
Här ett citat: ”Till skillnad från grupper som är principiella motståndare till demokratiska värden och praxis (både som dessa värden kommer till uttryck i existerande system och som principiellt styrelseskick) är den form av radikalvänster, till vilken de autonoma grupperna kan räknas, kritiker av en liberal/konstitutionell praxis av demokrati, men den är inte principiellt antidemokratisk. Man tar inte avstånd från demokratiska värden i generella termer av grundläggande medborgerliga rättigheter.”
Hur menar Medierådet då att man ska se t ex på den autonoma vänsterns angrepp på andra politiska partier (som för övrigt förbigås med tystnad i texten)? Dessa riktar sig framför allt mot Sverigedemokraterna, men också representanter för de andra riksdagspartierna, främst de borgerliga. Är det inte en medborgerlig rättighet att få ha en politisk uppfattning och uttrycka den, även om den inte råkar överensstämma med den autonoma vänsterns? Och är inte en gruppering som angriper andra i sin politiska utövning ett hot mot demokratin?
Ofta är det svårt att hålla isär rapportförfattarnas och de granskade gruppernas åsikter i de avsnitt som rör extremvänstern. Ståndpunkter från grupperna refereras ibland okommenterat, och det hänvisas flitigt till forskare med en väl känd egen historia i dessa miljöer. En återkommande formulering är att våldet i extremvänstern är taktiskt betingat och ägnat att skydda och försvara demokratin. Men vilka extremister hävdar inte att de agerar för allas bästa? Låt vara att den utomparlamentariska extremhögern inte säger sig vilja uppnå någon form av demokrati, men det saknas inte resonemang kring hur ”folket” ska räddas från ett samhälle som håller på att gå över styr.
Det är bl a just detta som kännetecknar extremister: att de så att säga går före demokratin och tar sig friheter att agera utan att ha något mandat. Sedan kan den autonoma rörelsen räkna upp behjärtansvärda grupper i oändlighet som de säger sig företräda: förortsungdomar, arbetslösa etc. Ingen har bett dem att agera, och i synnerhet inte med våld.
Anna-Lena Lodenius 
