Jag är just hemkommen från Berlin, för vilken gång i ordningen kommer jag inte längre ihåg. Trevligt som alltid, men det finns några saker jag undrar över:
1) Hur är det möjligt att ha en fungerande kollektivtrafik i Berlin till ett hyfsat pris utan spärrar i tunnelbanan och ständiga kontroller, och inte i Stockholm? I Berlin köper besökaren med fördel ett Welcomecard på flygplatsen eller tågstationen och reser sedan obegränsat, även till och från flygplatsen! Otroligt bekvämt. Welcomekortet ger även rabatt på massor av museer m m . Kan det vara så, å hemska tanke, att hela kontrollapparaten kostar så mycket att det är lönsammare att låta en och annan åka fritt?
2) Tyskland är visserligen ett mycket större land. Men efter att ha besökt det enormt ambitiösa Film- och TV-museet vid Potsdammer Platz för andra gången ser jag framför mig en svensk motsvarighet som hyllar Ingmar Bergman, Bo Widerberg, Mauritz Stiller och andra. Varför har inte vi också museum med rum som samlar minnen av Greta Garbo och Ingrid Bergman, eller som visar utdrag ur Lasse Hallström, Janne Halldoff och Roy Anderssons filmer på TV-skärmar (ja, jag vet att allt de tagit i inte blivit guld, men mycket är kul även som tidsspeglar)? Helst skulle jag vilja se ett sådant museum vid Filmstaden i Råsunda där det även finns en tydlig historisk koppling.
3) I Berlin har motsvarande postkodlotteriet gått in med pengar för att upprätta ett museum som speglar homo-, bi- och transsexuellas kultur och historia, Schwules Museum (en stark rekommendation, i nya lokaler och inte minst konsten har fått mer plats). I London räddar ett liknande lotteri en förfallen Music Hall-teater, Wilton Music Hall – för övrigt också en spännande scen i London. Varför har inte vi också en stöttning av kulturen på motsvarande sätt? Har en känsla av att i Sverige är det idrott som gynnas i lotterier. Men kulturen är väl i minst lika mycket behov av pengar?
4) När man går runt i Förintelsemonumentet i Berlin fylls man av tankar och känslor, man känner sig liten, vilsen, stenarna blir högre och lägre i ett oförutsägbart mönster. Det är vackert och skrämmande på samma gång. Så jämför jag med de svarta korvarna som slängts ut vid Nybroplan till minne av Raoul Wallenberg. Vad gick snett?
Det är konstigt. Jag åker ofta till Värmland, men nästan alltid för jobb. Det betyder att jag sett Frödingland en tid då få turistar där. Tack vare goda värdar som Greger Wahlgren på Brottsförebyggande centrum har jag ändå fått se Mårbacka, fast när allt var stängt, och bestigit Gurlita klätt, även om jag fick pulsa i snö upp på toppen. Utsikten var ändå magnifik. Men i år passade jag på att göra en snabb Värmlandstur mitt i sommaren, och det gav mersmak.
Vi besökte förstås Mårbacka, bra och kunnig guide, mysigt gammaldags fik med kopparpannor och pelargonier. Konstnären Lars Lerins akvareller är väl värda att se och kul att Karlstad gett en levande konstnär ett helt eget museum, Sandgrund (fast lite synd på Munkfors som förlorade dragkampen). Missa inte dokumentären ”För dig naken” om honom som gått på TV. Missa inte heller gästutställarna, just nu Lars Brunströms suggestiva hyenor.
Museet är egentligen tillägnat tre personer som samtliga föddes i kommunen: förutom Fridolf Rhudin, vars popularitet när det begav sig var av en storhet vi sällan skådat, även bondkomikern Olle i Skratthult och Bosse Parnevik. Inte minst Olle i Skratthult är en fascinerade person vars karriär utspelade sig till största delen efter att han emigrerat och bland svensk-amerikaner. Museet drivs ideellt av entusiaster, framför allt Owe Clapson som även håller i guidade turer. Dessutom anordnas en årlig bondkomikfestival som vi precis missade.
Först tror man att GPS-en visar fel, färden går på slingriga vägar in och ut ur industriområden utanför Karlstad. Men till sist uppenbarar sig en röd tegelfastighet där Ulla-Britt Aronsson visar upp sin egen samling av Elvis-föremål. Ulla-Britt berättar gärna om sina många besök i Graceland och förutom varje upptänklig souvenir kan man bläddra i album med foton från hennes möten med kända och okända personer som delar hennes Elvis-intresse. Missa inte heller att hon också säljer gamla vinylskivor, jag hittade flera roliga och ganska ovanliga. (Se Karlstad-tidningen)
Vi tröttnade på att köra efter loppisskyltar och inse att vi hamnat i ett garage där någon slängt ut prylar som blivit över till allmän beskådan. I stället letade vi upp en enormt stor och välsorterad loppis i Stöpafors norr om Sunne. Det visade sig vara ett lyckokast, inte minst för alla dansbandsplattor som jag köper mest för omslagen, Värmland är ju nu en gång dansbandens Mecka. Men i Stöpafors hittar man faktiskt det mesta, bästa fyndet var nog en snygg femtiotalslampa till ett bra pris. Ska bara byta kontakten, alltid ett elände med gammal elektronik.
Jag har alltid fascinerats av hur musiken ofta spelar en så stor roll för politiska och religiösa sekter. Jag tror det har att göra med att musiken talar så direkt till känslan, och att den tar sig förbi intellektet och skapar en upplevelse av hängivelse och samhörighet. Under slutet av 1960- och 70-talen fanns många extrema religiösa sekter som emellanåt producerade hyfsat njutbar musik, även för den som inte sympatiserar med budskapet. Ser att en DVD är på väg om ”The Source Family”, har beställt. DN hade en långa artikel i tisdags (som man bara kan läsa på nätet om man är prenumerant). Här nämns även en rad andra sekter/sektledare som ägnat sig åt musik, exempelvis Charles Manson.
För ett antal år sedan laddade jag ner ”For Christians, Elfs and Lovers” från någon udda sajt på nätet, en skiva med en slags Gandalfliknande gestalt på omslaget och två flickor med långt hår i sjal och långa kjolar på baksidan . Bandets namn var nog det som gjorde mig mest nyfiken: All Saved Freak Band. Det fanns faktiskt en låt om ”Sagan om ringen”, apropå omslaget. Men framför allt handlade det om bibliska berättelser och frälsning till musik som hörde väl hemma i den hippieaktiga folkrock som var populär vid tiden för utgivningen. Att det lät så pass bra beror nog delvis på att de lyckades knyta till sig basisten Glenn Schwarz 1971 som varit med i bandet ”Pacific, Gas & Electric” som haft en megahit med låten ”Are you ready?”. Schwarz hade en alltmer vacklande mental hälsa, men hela sin musikalitet intakt när han gick in i detta i alla bemärkelser smala och udda band.
Det första albumet ”My Poor Generation” har beskrivits musikaliskt som: ”Ett helt oumbärligt Jesus-album som blandar barockmusik med folkmusik, cembalo, stråkar, piano och träblås, några överjordiskt rökiga dröm- och psychedeliska melodier och därtill avskalad elektrisk bluesboogie. Det var en udda församling som tillsammans skapade en atmosfär som representerar det bästa i det som en gång var Jesusrocken.” (Enligt Bob Felberg, New Creation Radio, WVOF och medförfattare till boken” The Archivist:Guide to Christian Rock Music”.)
Vet att jag tidigare läst mer eller mindre bisarra historier om sekten bakom, men nu hittar jag mest artiklar om musiken. All Saved Freak Band sponsrades av Church Of The Risen Christ och dess ledare Larry Hill som manat gruppen att flytta till Ohio. Har tidigare läst texter som beskriver hur Larry Hill krävde tillgång till alla kvinnor för sig själv, lite som Hans Scheike och hans harem tänkte jag då. I det jag nu läser står inte mycket om hur själva sekten fungerande och hur deras liv såg ut, så ta inte det jag just nämnt för någon sanning. Jag ser fram emot boken ”FORTNEY ROAD: The True Story Of Life, Death And Deception In A Christian Cult” av Jeff C Stevenson som varit på gång i flera år och som av förhandsinformationen att döma kommer att beskriva en sluten sekt med sexuella övergrepp, människor som försöker fly och liknande inslag. (SENARE TILLÄGG: Den går numera att köpa t ex via Amazon.)
Här kommer en intervju med bandmedlemmen Joe Marko och bilder från bandets tidiga historia. Joe Markko drabbades 1973 av en olycka på en industri och fick 27 000 volt genom kroppen. Han förlorade båda händerna och fick brännskador över mer än halva kroppen. Gitarristen i bandet fick lära sig att spela allt som Joe spelat, bandet fortsatte och Joe också – fast nu främst som låtskrivare, sångare och bandledare.
”Från mitten till slutet av 70-talet drog sig bandet tillbaka samtidigt som Larry Hill utvecklade ett allt mer auktoritärt ledarskap. Han framställde sig nu som Guds enda sanna röst. Larry utsåg en ”inre krets” i gruppen som bara bestod av kvinnor, både gifta och ogifta, de sågs som ledare och profetissor. De tvingades även att tjäna Larry sexuellt. Männen fick sova i en ladugård medan Larry sov i huset med kvinnorna. /../Sanktionerna var hårda (mot de som inte visade lydnad), även misshandel förekom. Männen förödmjukades och piskades om de ifrågasatte Hills ledarskap. Männen arbetade 18 till 20 timmar om dagen och förväntades överleva på minimalt med mat och sömn. Barnmisshandel förekom också och socialarbetare kom för att undersöka detta. De som berättade sanningen till personer utanför gruppen blev slagna av Hill.”
Jag är just hemkommen från Berlin, för vilken gång i ordningen kommer jag inte längre ihåg. Trevligt som alltid, men det finns några saker jag undrar över:
2) Tyskland är visserligen ett mycket större land. Men efter att ha besökt det enormt ambitiösa Film- och TV-museet vid Potsdammer Platz för andra gången ser jag framför mig en svensk motsvarighet som hyllar Ingmar Bergman, Bo Widerberg, Mauritz Stiller och andra. Varför har inte vi också museum med rum som samlar minnen av Greta Garbo och Ingrid Bergman, eller som visar utdrag ur Lasse Hallström, Janne Halldoff och Roy Anderssons filmer på TV-skärmar (ja, jag vet att allt de tagit i inte blivit guld, men mycket är kul även som tidsspeglar)? Helst skulle jag vilja se ett sådant museum vid Filmstaden i Råsunda där det även finns en tydlig historisk koppling.
4) När man går runt i Förintelsemonumentet i Berlin fylls man av tankar och känslor, man känner sig liten, vilsen, stenarna blir högre och lägre i ett oförutsägbart mönster. Det är vackert och skrämmande på samma gång. Så jämför jag med de svarta korvarna som slängts ut vid Nybroplan till minne av Raoul Wallenberg. Vad gick snett?
Anna-Lena Lodenius 
