Den här texten har jag försökt att få publicerad, men tidningarna tvekar av rädsla för de inblandades integritet. Eftersom andra nu börjat skriva om den här personen (se Ann Allans blogg) fast utan att nämna några namn, har jag valt att även lägga ut min hittills opublicerade text.
Det här handlar inte bara om den här personen utan också i hög grad om vi behandlar våra gamla i samhället. Jag kände inte sångerskan sedan tidigare, men hennes öde har rört mig mycket.
***
När upphör en människas rätt att få bestämma över sitt liv? Hur länge blir vi värdigt och respektfullt bemötta av omgivningen? Kan vi vara säkra på att de anhöriga förstår vad som är bäst för oss?
I en sjuksäng på ett äldreboende i Stockholmstrakten, bakom en anonym dörr, ligger en gång en av Sveriges största sångerskor, snart 90 år. Nu kommer hon inte ur sängen utan hjälp, ena benet och armen har svårt att hänga med efter en stroke förra sommaren.
För ett och ett halvt år sedan avled hennes make och ständige vän och samtalspartner sedan 70 år. När hon långsamt tillfrisknade efter stroken gick det upp för henne att hennes lägenhet var såld och alla hennes ägodelar skingrade. Hon bor med ett fåtal föremål och har inte själv fått välja vad hon vill ha med sig. Hon känner sig ofta mycket ensam.
Ålderdomen kan vara sig ganska lik för de flesta av oss, världsberömd artist eller inte: Ett reservat av glömska och förnedring, en transportsträcka mot slutet. Artiklarna som ska publiceras när hon försvinner är säkert redan skrivna. Vi som haft förmånen att få träffa henne på senare tid vet att hon fortfarande är i högsta grad levande och social, vi har skrattat i hennes sällskap, gnabbats med henne, utbytt minnen och berättelser, satt på CD-skivor och hört henne sjunga med i egna inspelningar.
Problemet är att hennes familj har en helt annan bild. De menar att hon blir aggressiv av att träffa andra människor, att hon behöver lugn och ro och att vännerna äventyrar hennes hälsa. De av hennes vänner jag talat med menar att det snarare är familjen som gör henne upprörd, inte minst eftersom de inte respekterar att hon har åsikter och säger vad hon tycker. Familjen är dessutom utspridd, de flesta bor inte ens så nära att de kan besöka henne regelbundet. Två bilder, och i mitten står sångerskan.
Visst är hon arg, men hon har kanske goda skäl att vara det. Hon har lämnat in ett överklagande av att äldreboendet ansökt om att hon ska stå under förmyndarskap, vilket kan tolkas som en kritik av familjens förmåga att hantera hennes situation. En förvaltare kunde vara precis det hon behövde. Problemet är att förvaltaren hittills också verkar gå barnens ärenden.
Hon står till och med staty i området där hon bor. Men själv lämnar hon nästan aldrig sitt rum på äldreboendet. Det beror inte bara på brist på ork. Ett försök nyligen att ta med henne till en konsert i en kyrka som till och med har en kör som är döpt efter henne, stoppades med hänvisning till misstroende mot de vänner som velat hjälpa till med utflykten.
Bannlysningen gäller inte bara det par som erbjöd sig den här gången, tidigare grannar som stöttade henne mycket under hennes makes sjukperiod. Samtliga vänner har nu fått besöksförbud, veckan före påsk stoppades till och med församlingens diakon, som besökt henne ett antal gånger tidigare.
Det går inte att ringa henne, telefonnumret har bytts flera gånger och barnen som tecknar abonnemanget vill inte ens lämna ut numret till henne själv. De vänner som ville besöka henne i påskhelgen uppmanades kontakta hennes förvaltare som till sist, efter många timmar, gav ett negativt besked.
När jag träffade sångerskan någon vecka före påsk sa hon:
”Jag ligger här som en byfåne, det känns som jag är kidnappad.”
Hon var väldigt bestämd på att jag måste skriva och uppmärksamma hennes situation, och hon betonade att det inte handlar bara om henne utan om alla gamla människor som inte får ha ett liv.
Hon ville att jag berättar om hur det känns att inte ens få ha tio kronor i plånboken så man kan bjuda en gäst på kaffe, inte få ha vilka bilder man vill på väggarna och bli fråntagen post. Hon vill veta vad som hänt med hennes ägodelar, exempelvis alla de skivor, inspelningar och foton som hon samlat genom åren och som hon vill ska hamna i något museum eller arkiv. Tiden går och när hon är borta blir det svårt att identifiera personer på bilderna, vilka situationer det handlar om etc.
Hon har alltid månat om absolut bästa ljudkvalitet på sina musikanläggningar och den hon hade i lägenheten var nästan ny. Nu får hon nöja sig med en liten bärbar radio med CD som hennes vänner lånat ut. Men mest av allt vill hon tala om tristessen och ensamheten.
Jag har talat med en av hennes döttrar som inte delar min bild av det som händer. Hon tycker att det är viktigt hennes mamma skyddas från omvärlden för att vi alla ska minnas henne från hennes storhets dagar. Jag tror tvärtom att de flesta människor inte har några som helst problem med att se hur sångerskan har blivit äldre, hon är fortfarande synnerligen älskansvärd. Något enormt tryck är det dessutom knappast runt hennes säng, hon har bott utomlands i många år och haft få personliga vänner i Sverige. Bland de som nu utestängs finns bland annat hennes närmaste väninna sedan 60 år som även varit en vän i familjen.
Det ska ha gjorts en utredning som visar att hon har alzheimer (en diagnos som ifrågasätts av hennes tidigare läkare). Flera av oss som besökt henne kan jämföra med anhöriga som haft samma eller liknande diagnoser och vi tycker inte det märks på något påtagligt sätt att hon är drabbad. Under mina besök har jag märkt hur hon successivt blivit allt mer alert, börjat minnas saker och pratar om sådant som även ägt rum i nära tid.
Vännerna har bett att få träffa förvaltaren för att ge sin bild av henne, men hon har inte återkommit i frågan trots upprepade påstötningar. Jag har också talat med förvaltaren, som lovade att börja föra dialog med vännerna. Det var innan beskedet kom att ingen längre får besöka henne, utom familjen. Hon kan fortfarande ändra sig och göra rätt, men tiden går och isoleringen gör att hennes tillstånd försämras.
Det mest uppenbara är att hon har kroppsliga problem som gör att hon behöver mycket hjälp. Men det är djupt upprörande att hon ska berövas all värdighet och inte anses kapabel att lämna synpunkter i viktiga frågor som rör hennes liv. I en tid då det talas så mycket om mänskliga rättigheter känns det som hennes rättigheter kränks på en rad avgörande punkter.
Anna-Lena Lodenius 