Seden att skicka ut videofilmer med budskap till folket sprider sig, från hovet och neråt. Den här gången är det Folkpartiet i Stockholm som försöker beröva imitatörer och komiker jobbet genom att själva fuska i genren, en parodi på en parodi är svår – hur infernaliskt tänkt är inte detta (?). Den som har synpunkter på Alliansens politik i Stockholm kanske snarare ser detta som sorgligt än lustigt, oavsett var man står politiskt är filmen ni strax ska se (om ni inte gjort det) definitivt nydanande.
Tydligen ska alla partiledare leverera ett jultal i TV i år. Fredrik Reinfeldt kör live från Skansen, resten får vi se sittandes vid en tänd gran med pråliga paket och glansiga kulor, soft ljus, jullikt så det förslår.
Partiledarna verkar ha haft samma personliga instruktörer som kungafamiljen när de skickar ut filmer till svenska folket. Lika stelt, lika overkligt konstlat. Konstigast av alla framstår Jimmie Åkesson som avslutar sitt tal med att försvara Kalle Anka-programmet i SVT på julafton. Budskapet i övrigt framstår som något luddigt. Vem försöker att stoppa julpyntet? Det känns väl snarast som det accelererar för varje år.
Talet om att tänka på de fattiga kring jul och ge en slant till en tiggare känns hycklande, vilket påpekas av ”Inte rasist men…” (i en bloggtext med den fyndiga rubriken ”Rör inte min stake!) som visar på hur SD faktiskt motarbetar tiggeri i sina motioner.
– Ni svenskar får förlåta, men vi pratar inte så mycket om Raoul Wallenberg, sa vår guide under andra världskriget-turen i Prag i somras (se blogginlägg).
– Den person vi minns och pratar om är Nicholas Winton.
Jag måste erkänna att jag aldrig hade hört talas om denne man tidigare, en lucka definitivt i min allmänbildning. Nu har jag sett en film om honom på DVD som just kommit till Sverige (tack Claes Ljunghorn), och det är omöjligt att inte fascineras av ett unikt levnadsöde.
Engelsmannen Nicholas Winton, vars föräldrar var av tysk-judiskt ursprung men hade konverterat till kristendomen, bestämde sig som ung för att strunta i en skidresa och i stället åka till Prag och hjälpa en vän som arbetade med att hjälpa flyktingar där. Detta skedde 1938, strax efter Kristallnatten, och britterna hade utfärdat ett löfte att barn under 17 år skulle tas emot i landet om det fanns någon familj som tog emot dem.
Nicholas Winton satte samman en liten grupp som organiserade en räddning av 669 tjeckiska och slovakiska barn. Annonser sattes in i brittiska tidningar, familjer anmälde sig och barn transporterades på tåg via Nederländerna. En operation full av faror och komplikationer, den sista resan som var tänkt att bli den största, fick ställas in när andra världskriget bröt ut.
Många av de räddade barnens föräldrar omkom senare i Förintelsen, barnen spreds över världen och få visste historien bakom hur de räddats. Men en dag på 1980-talet hittade Nicholas Wintons helt ovetande hustru en resväska på vinden full med dokument, foton och transportplaner.
1988 medverkade Winton i BBC-programmet ”That’s Life” (samma som ”Här har du ditt liv”). Han lurades till studion, som brukligt är, och insåg plötsligt att hela publiken runt honom bestod av personer han räddat (se klipp nedan). Många av dessa har sedan dess hållit kontakt och ser sig som en familj med Nicholas Winton som hedersfar, de firade bland annat hans 100-årsdag gemensamt. Winton är idag 103 år och förefaller att vara vid god hälsa. Det är bara något år sedan han åkte fast för fortkörning.
Winton har senare hyllats på många sätt och hans liv finns skildrat i tre filmer: 1999 kom den slovakiska spelfilmen All My Loved Ones(Všichni moji blízcí) av Matej Minác, 2002 kom den Emmy-prisbelönade dokumentären The Power of Good: Nicholas Winton (Síla lidskosti—Nicholas Winton). 2011 kom dokumentären Nicky’s Family (Nickyho rodina). Lite hoppigt berättad, vissa delar av berättelsen blir oklar och framför allt mot slutet blir det onödigt sentimentalt. Men den fungerar som en introduktion till Nicholas Wintons liv och gärning, och kan säkert användas även i skolor. Se även den här sidan som berättar mer om filmen. Ytterligare ett tips: På Radio Prag finns en lång intressant artikel och dessutom en dokumentär på 23 minuter, allt på engelska.
Anna-Lena Lodenius 