I veckan medverkade jag i tidskriften Kvartals veckopanel för att prata om den kommande regeringens så kallade Tidö-avtal som slår fast den politiska inriktningen på olika områden. Min första spaning är att det är uppenbart att SD, som det största partiet, fått igenom väldigt mycket i form av exempelvis åtstramningar i migrationspolitiken (avsevärt färre kvotflyktingar, möjlighet att utvisa om det finns synpunkter på asylsökandes ”vandel”, tillfälliga uppehållstillstånd som regel etc.). Det står redan tidigt i texten att även samarbetspartier som inte ingår i regeringen har samma rätt att påverka innehållet och politiken.
Risken är ju förstås att SD ändå, trots alla försäkringar, går med S eller andra partier ibland för att trumfa över regeringspartierna i någon fråga där de har andra uppfattningar. Den faran får regeringen leva med. Det betonas också i texten att de ska behandla varandra respektfullt, men ändå kan ha olika åsikter och lufta dessa i offentligheten. Jag vet inte vad de förväntar sig att SD ska göra, om det nu är SD man avser. Före valet hette det ju att alla fyra partierna var så eniga i allt.
I veckan presenterades en tjock antologi med titeln ”Radikalism och avantgarde – Sverige 1947-67” (Timbro, red Torbjörn Elensky och Christian Abrahamsson). Jag medverkar med en text som handar om svenska sångerskor och deras försök att flytta fram gränserna för hur de verkade som artister. De exempel jag tar upp är främst Zarah Lenader, Monica Zetterlund, Alice Babs och Sonya Hedenbratt. Avslutningsvis kommer jag även in på Lena Junoff.
Här följer starten på texten: ”
”Helball!”
Ordet uttalas med en djup emfas av kvinnan i det eldröda håret i en elegant hög uppsättning, glittrande svart klänning och skyhöga klackar. Det följs av en lång konstpaus för att ge publiken en chans att konstatera att det här verkligen är Zarah Leander, den artist som i decennier förfört med sin divalika framtoning och djupa röst, men också förfärat med sina mindre kloka karriärval som några år som den Nazityska filmindustrins affischnamn.
Zarah Leanders solkiga förflutna kom i skymundan i en tid som blickade framåt och som letade efter originella gränsöverskridande personligheter.
Sedan ryter hon till för att kalla på sin betydligt kortvuxnare make, orkesterledaren Arne Hülphers, som för dagen ovanligt nog hängt på sig en elgitarr. Det något udda paret, vars gimmick var just att den paranta Zarah bossade den utseendemässigt rätt oansenlige Hülphers, genomför gemensamt en svängig sång som driver med tidens vurm för effekter som ekon, bra mikrofoner och andra sätt att lyfta även en artist med ”en liten, liten röst”.
Tiderna talade för en ny slags artister, något Zarah Leander själv beskrivit i en av sina självbiografiska böcker: ”Det finns inte längre några divor, som dränks i diamanter och champagne av ädla handkyssande herrar. En ödesdiger dag gick nämligen divan själv ner i mjölkboden och köpte sina frukostfranska, och den dagen dog hon för att aldrig uppstå.” (Vill ni se diva, 1958) Divorna fick helt enkelt ompaketera sig. Att framträda som popmormor var ett sådant försök, och senare skulle hon ge sig på att sjunga texter av sitt hemläns käraste poet Fröding tillsammans med Sven-Ingvars.
Sonya Hedenbratts karriär som hyllad jazzsångerska föll i glömska. Kanske för att hon bröt mot de skönhetsideal som rådde. Men också för att hennes senare framgångar som revyartist överskuggade det hon tidigare hade gjort.
Numret ”Bra mikrofoner” framförde hon 1963 i Hasse och Tages revy Konstgjorda Pompe på Gröna Lund i Stockholm. Det var en märklig föreställning som blandade inspelade nummer (som det med Zarah Leander) med framträdanden på scenen. Hasse och Tage hade åtaganden på annat håll och befann sig därför inte ens i rummet. Så blev Konstgjorda Pompe inte heller samma succé som revyn Gröna Hund året innan. Revyn visade ändå på en framåtrörelse. Inte bara genom tilltaget att vissa nummer enbart visades på en duk (vilket ärligt talat nog inte var särskilt lyckat) utan också genom att den kontroversiella Zarah nu faktiskt framträdde som en folkhemsartist som kunde visas upp i sådana här sammanhang.
Det fanns en önskan vid den här tiden att glömma det som varit och blicka framåt, och hennes historia av att fraternisera med Nazi-Tyskland blev med kriget på lite avstånd mest en pikant krydda som tillförde ett stråk av farlighet. Men där fanns också en vurm för starka känslor och originella personligheter. Hennes samtidigt utstuderat kvinnliga men också kraftfullt maskulina framtoning passade perfekt i tider då de traditionella könsrollerna började ifrågasättas. Så småningom kom hon även att omfamnas av gayrörelsen, både i Sverige och Tyskland. En rörelse som uppskattade såväl hennes divaliknande framtoning som hennes lätt solkiga livshistoria.
I veckan skrev jag ett debattinlägg i GP med anledning av det italienska valet. Där förklarade jag att det än så länge är skillnad mellan hur den politiska situationen ser ut i norra och södra Europa. I norra och västra Europa går väljarna ofta tillbaka till stabila traditionella alternativ om det krisar. I södra Europa är förtoendet för politikerna så lågt, och för hela det etablerade samhället, att det har skapats ett nytt etablissemang av populistiska partier som i det italienska fallet totalt dominerar politiken.
I texten skriver jag bland annat:
”SD har ökat stadigt sedan starten 1988, vilket är unikt. Alla andra liknande partier åker berg- och dalbana. Att hamna i regeringsställning brukar straffa sig eftersom partier som befunnit sig i högljudd opposition måste börja ta ansvar för politiska beslut. Sannfinländarna sprack, norska Fremskrittspartiet lider fortfarande av sviterna efter nästan två mandatperioder i en högerregering. I länder som Danmark och Nederländerna har stödet för SD:s systerpartier sjunkit sedan de utmanats av extremare alternativ. I Italien däremot föredrar en majoritet av väljarna högerpopulistiska eller nyfascistiska partier som blivit något av det nya etablissemanget, och som tillsammans fick bortåt 60 procent av rösterna i valet.
Italien har ofta haft regeringar som bestått bara av högerpopulister av olika slag. Kanske för att tilltron till de övriga politikerna är så lågt. Italien har sett trettio premiärministrar de senaste trettio åren, vilket är någon slags rekord (att jämföra med exempelvis Tysklands tre eller Spaniens fem). Korruption och skandaler har präglat italiensk politik i decennier, och kantat även karriären för populistiska ledare som Berlusconi. Ändå har han fått förtroendet att leda flera regeringar med allianser bestående av liknande partier som hans eget. På senare år har framför allt Lega haft ett stort inflytande över landets politik, och den likaledes skandalomsusade partiledaren Matteo Salvini satt som vice premiärminister en kort period kring 2018./…/
Italiens bröder emanerar ur ett parti som bildades av tidigare anhängare till diktatorn Mussolini strax efter det andra världskriget, och som satt med i flera av Berlusconis regeringar. Giorgia Meloni blev den yngsta ministern någonsin i landet 2008 och blev partiledare för Italiens bröder 2014. Hon har inte oväntat liknats vid Marine Le Pen, och vill gärna framstå som kvinnornas alternativ, samtidigt som hon förordar en politik som snarast går emot jämställdhet mellan könen. Meloni har bland annat utmärkt sig genom att agera för att gränsen för att få abort ska sänkas. Åsiktsmässigt befinner hon sig egentligen närmare Ungerns auktoritära ledare Victor Orbán, och till skillnad från Le Pen försöker hon inte distansera sig från sitt partis fascistiska förflutna (Le Pen uteslöt sin egen far ur partiet just på grund av anklagelser om extremism). Högerpopulisternas inflytande har bidragit till att det varnats för att Italien håller på att bli en illiberal stat där skyddet för till exempel flyktingar och etniska och kulturella minoriteter urholkas. /,,,/
Än så länge tycks kriser av olika slag i norra och västra Europa medföra att väljarna återvänder till de trygga gamla partierna. Men vad händer om förtroendet för politikerna krymper ytterligare och kriserna avlöser varandra i allt högre takt? Till sist kanske norra Europa närmar sig länderna i Sydeuropa där de gamla partierna får se sig fullständigt omsprungna av radikalare alternativ. Med det följer i så fall en rad ytterligare frågor att oroa sig över, utöver respekten för mänskliga rättigheter, som hur det ska gå med EU-samarbetet, säkerhetspolitiken och relationen till Ryssland.
Anna-Lena Lodenius 