Stark rekommendation: ”Geniet och pojkarna” av Bosse Lindquist är en otroligt fascinerande och tankeväckande dokumentär som jag såg först när de repriserades igår (finns på SVT Play till 15 januari med massor med extramaterial, missa inte). Gillar att han inte väjer för dubbelheten, den geniale forskaren som är djupt respekterad och samtidigt den galne pedofilen som är besatt av tanken att det inte är ett övergrepp utan att barnet drömmer om sex med äldre män. Hans egen historia ger vissa svar, intervjun med honom själv hör till det starkaste.
Carleton Gajdusek är en klassisk pedofil, säger åklagaren som inte ser några skillnader mellan andra fall som han haft. Ändå vill en rad intelligenta personer inte tro annat än att godheten driver honom och att han inte gjort det där mest fula, åtminstone inte så ofta. Det är svårt att inte tro att deras oförmåga att se sanningen har att göra med hans genistatus och det faktum att han fick Nobelpriset (1976, för upptäckter kring den mänskliga varianten av galna ko-sjukan).
Frågorna debatterades väl inte heller lika ofta då, i dag skulle det nog ifrågasättas betydligt snabbare om en vuxen man adopterade 57 barn varav ett stort antal unga pojkar som ständigt reste och bodde med honom. Det är åtminstone vad jag tänker jag när jag ser filmen. Men efteråt minns jag en annan historia, en pristagare som jag var med om att belöna. En man som gjorde mycket gott för fattiga gatubarn och som kom med några av pojkarna i släptåg till prisceremonin. Deras ögon lyste över enkla saker som åka rulltrappa och över överdådet i Stadshuset där vi åt en måltid. Sedan kom kallduschen, pedofilanklagelserna. Verksamheten togs över av andra. En god man, älskad av alla. Men av pojkarna?
Hör även Bosse Lindquist när han intervjuas i Studio Ett.
Anna-Lena Lodenius 