Jag deltog i veckan i ett webbsänt panelsamtal arrangerat av Delegationen för migrationsstudier, Delmi. Utgångspunkten var policypapper från två forskningsprojekt som fått stöd av Vetenskapsrådet. Den första är inriktad på att belysa hur rasistiska och främlingsfientliga föreställningar formas och sprids i den svenska offentlighten via sociala medier och webbsajter, ledare och folkvalda politiker. Den andra handlar om hur uppfattade hot påverkar främlingsfientlighet och spänningar i olika grupper i samhället.
Forskarna Mattias Ekman, docent i Media och kommunikationsvetenskap vid Stockholms universitet och Emma A Renström, docent i psykologi vid Göteborgs delgav först en del slutsatser från sin forskning. Därefter samtalade Nazar Akrami, forskare och universitetslektor vid Institutionen för psykologi, Uppsala universitet, Heléne Lööw, docent i historia vid Uppsala universitet och ledamot i Center mot våldsbejakande extremisms expertgrupp samt jag själv.
Efter debatten har Ivar Arpi och Per Gudmundson hävdat att Mattias Ekman stämplat dem som rasister i sin rapport utifrån vad de anser är lösryckta citat. Ekman skriver att han menar att rasism normaliseras av att etablerade aktörer på ledarplats och folkvalda politiker tar över vissa argument, men det var ingenting som kom upp i vårt samtal. Jag menar nog att det kan ligga något i detta på ett generellt plan, men har inte gått in i varje artikel för att se om det verkar som att någon text bedömts felaktigt.
Jag hade framför allt synpunkter på den andra rapporten som jag tyckte hade en viss slagsida åt biologism när det fördes resonemang kring vilka personlighetstyper som tenderar att anamma främlingsfientliga värderingar. Jag försökte i stället peka på hur en pågående förändring av synen på politik och politiska partier påverkar individerna. Jag ställde mig frågande till att det inte hänvisades till den omfattande forskningen kring den växande högerpopulismen där man ju bland annat studerat just väljarna och deras bevekelsegrunder. Invandringsfrågan är ju helt central för de flesta av dessa partier och de har fått en stark ställning i många länder, t ex är SD det populäraste partiet bland svenska män.
Populister odlar tanken att den väsentliga konfliktlinjen i samhället går mellan eliten och folket, det måste inte handlar om en konservativ auktoritär retorik. Vi ser numera allt oftare hur en motrörelse bestående av disparata grupper (högerextremister, vaccinmotståndare, new age etc) låter sig förenas i ett gemensamt avståndstagande till ”PK-eliten” och i ett konspirationstänkande som gör dem faktaresistena och svåra att påverka. Det här är alltså något som svårligen går att lösa med standardförslagen om mer utbildning och värdegrundsarbete.
Anna-Lena Lodenius 