I en annan del av Skåne

I det nya numret av Ordfront magasin, som presenterades på Bok & Biblioteksmässan, finns ett reportage som jag skrivit om lantarbetarnas villkor. Jag besöker bl a en gård där alla som arbetar kommer från Transylvanien, den fattigaste delen av Rumänien, studerar fält med mögliga husvagnar för jordgubbsplockare, tittar närmare på en gurkmaskin där man hänger i elastiska band och plockar till huvudet svullnat upp som en medcinboll, lyssnar till berättelser som den om kvinnan och dottern som bodde under några SJ-pallar med en pressenning över etc.

Texten ligger inte ute på nätet, så vill ni läsa blir det till att pallra sig iväg och köpa tidningen (för er som inte prenumererar). Detta ovanligt fullmatade nummer innehåller dessutom bl a ett intressant samtal om mat mellan Mats Eric Nilsson, författare till boken ”Den hemlige kocken”, och Jerker Jansson, Ordfronts egen krönikör ”Den tänkande kocken”, en granskning av klimatkarriäristen Al Gore och en annan om regeringens kulturpolitik. Själv bidrar jag även med en krönika om alla mer eller mindre konstiga böcker som skrivs om Barack Obama.

Publicerat i lantarbetare, migrantarbetare, migration, Ordfront magasin | 7 kommentarer

Reaktionära Owe slår till

Det finns ju en myt om att utlandssvenskar blir bakåtsträvande. Har nog aldrig hört ett så bra exempel som Owe Törnqvist och hans låt ”Sverigebesöket” från 1981 som ni kan avlyssna på Tommy Funebos hemsida Odens hundar. Jag hade för mig att Owe Törnqvist hade humor, Varm korv boogie, för att inte tala om Dagny, har uppenbarligen vilselett mig totalt på den punkten.

Noterar att Fria Nyheter också kör låten samt hela texten, men som ett exempel på en ”klockren beskrivning hur Sverige numera kan beskrivas”. Det ante mig att någon sd närstående förr eller senare skulle hitta den här melodin. (Bilden är från en konsert i våras med allas vår Owe och f d dansbandssångerskan Jenny Silver, tacksam för upplysningar om vad som är vitsen med denna orgie i dubbel-W:n.)

Publicerat i Fria Nyheter, Jenny Silver, Owe Törnqvist, Sverigebesöket, Tommy Funebo | 6 kommentarer

Rednex tas över av dubbelgångare

Det har utbrutit en konflikt kring bandet Rednex. Bandet som hade en hit med ”Cotton Eyed Joe” och som alltid påstås vara jättestora någon annanstans som i Rumänien och Vitryssland. Känns knappast som någon världskatastrof. Alla medlemmar ska i alla fall bytas ut, skriver Expressen. Det verkligt intressanta i artikeln är dock att det existerar ett Rednex Tribute Band.

”Vi har haft bland annat det här Tribute-bandet som har spelat våra låtar i ett par år nu, och de har väl fått lite vatten på sin kvarn och känt att mycket vill ha mer. Det är inte första gången vi råkar ut för någonting sånt här”, säger sångerskan Annika Ljungberg till Expressen.

Ett hyllningsband till Rednex? Jag får inte ihop det. Googlar och inser att det här är en gammal historia. För några år sedan stämde de ”äkta” Rednex kopiorna för att de åkte runt i likadana kläder och spelade samma låtar för ett lägre arvode. Frågan om vem som har rätt att använda namnet överlåter jag åt andra att avgöra. Undrar mest: Behöver världen mer än ett Rednex?

Det får mig osökt att tänka på en ny hyllningsplatta som kom för en tid sedan där olika artister tolkar Olle Ljungström. Jag har alltid trott att sådant är förbehållet artister med någon slags ikonstatus. Men Olle Ljungström? Som inte gett ut en skiva på många år och vars skivor sålt rätt måttligt. Olle Ljungström som var med och spelade in en film från Afghanistan tillsammans med Paul Hollender som är det närmaste en parodi på dokumentärfilm jag kan tänka mig och som senare mest synts i märkliga konstprojekt.

Ok, Ljungström har spelat in några riktigt bra skivor, gillade särskilt den första med ”Jag spelar vanlig” som en av höjdpunkterna. När jag provlyssnar på nätet inser jag att kopiorna ibland överträffar orginalet, Heinz Liljedahls låtar blir inte sämre när andra artister tar över dem. Lyssna t ex på Sara Isakssons ”Som man bäddar”. Hamnar på en My Space-sida där människor ömsint undrar hur han mår och frågar om han äter ordentligt etc. Det finns uppenbarligen någon slags kärlek till föremålet som kanske motiverar ”Andra sjunger Olle Ljungström”, trots allt.

Senkommen pudling januari 2025: Olle Ljungström är en artist som jag fortfarande spelar mycket. Jag såg honom live minst tre gånger, skaffade mig många av hans skivor. Upptäcker fortfarande nya låtar och formuleringar i texterna. Men hör helst hans egna versioner. Rednex klarar jag mig däremot utan.

Publicerat i Heinz Liljedahl, Olle Ljungström, Rednex, Rednex Tribute Band, Sara Ísaksson | 5 kommentarer