Verklighetens SIM-City finns i Tenessee

Publicerat den 14 augusti, 2008 av annalenalod

Att resa i USA känns lite som att spela SIM-City. Man ritar zoner med industrier och vips tornar det upp sig stora fabriker med rör utanpå och skyhöga skorstenar som bolmar ut rök, man bygger affärszoner och vips kommer allsköns krimskrams och vimplar kring köplador som snart blir övergivna. Småvägar, i och utanför stadskärnorna i Tenessee är fulla med igenbommade butiker eller fastigheter där det möjligen finns någon verksamhet på bottenvåning men där resten av huset ser helt övergivet och ofta vandaliserat ut.

Till och med små hålor som lilla Kingsport där jag nu befinner mig har en död stadskärna. Bilarna dras längre och längre ut i periferin längs körbanor som ringlar sig som spagetti i alla riktningar med avfarter som för enkelhets skull alla bär ett nummer (t ex Exit 52).

Kraftverken, broarna, bostadsområdena. Allt är löjligt välbekant, liksom vattentornen som har ben med en rund vit kula på toppen. Enda sättet att vinna SIM-City är att bygga miljonstäder med hus till himlen, tätt, tätt. Inte för mycket service, inte för mycket kollektivtrafik. Då rasar ekonomin och det blir hål i vägarna. Precis som i delar av Tenessee. Expansion är enda alternativet till döden, städerna dör i USA. Säkert är det ännu värre i många industristäder i norr.

Men i SIM-City är medborgarna smala och glada, i verkligheten är många så feta att de knappt kommer ur sina bilar när de ska in till köpcentrum eller Pizza Hut, Burger King, Waffle House och Wendys där de äter sina måltider. Ofta friterad, sötad och fiberfri kost som redan efter några veckor börjar kännas som det absolut svåraste med att vara här.

Publicerat i SIM-City, USA | 3 kommentarer

Upplev Nattsudds favoritgitarrist i Memphis

Publicerat den 11 augusti, 2008 av annalenalod

Antar att många liksom jag minns Nattsudd, Svante Grundberg och Björn Walldes program där de visade udda videofilmer, artister m m. Den som saknat programmet kan se en del av filmerna på David Nessles blogg, t ex kvinnan som åmar sig i en spindelväv och sjunger att hon är ”Trapped in the Web of Love”.

Ett annat stående inslag i Nattsudd var Cordell Jackson, en äldre dam som spelade elgitarr med ett allvar och en frenesi som man bara gapade inför (finns förstås numera på You Tube, t ex här) och här). Idag besökte jag Museum of Rock’n and Soul i Memphis. Kul rundvandring, men det som verkligen fick mig att studsa till var ett porträtt av en ung kvinna från Mississippi som beskrevs som en pionjär inom bluesgitarren (se första bilden från 1950). Det visade sig vara just Cordell Jacksson. Hon hade alltså haft en lång och framgångsrik karriär som nog få som såg Nattsudd kände till (men säkert Grundberg och Wallde). Bild 2 visar henne under hennes senare karriär som ”rockn’n granny”. Cordell Jackson dog 2004.

I morgon fortsätter vi med Graceland, Sun Studios där Elvis och andra spelade in och förhoppningsvis om vi hinner skivbolaget Stax’s museum. Ett fantastiskt resmål för musiknördar. Även om man som jag inte är Elvis-fantast (däremot hoppas jag mycket på smaklösa inredningsdetaljer).

Publicerat i Björn Wallde, Cordell Jackson, Memphis, Svante Grundberg | Lämna en kommentar

Jag känner mig som Scarlett O’Hara

Publicerat den 8 augusti, 2008 av annalenalod

Befinner mig i Brevard, ett litet samhälle, två gator som möts i en korsning. Det ligger alldeles innan ett naturreservat i Apalacherna. De som jobbar på informationsstationen ser ut som Yogi Björn, han i tecknade filmer om ni minns som går runt och ser ut som en scout och slåss med en skogvaktare. Bredhöftade kvinnor med nästan obegriplig sydstatsdialekt ger min 13-åring en serietidning om Smokey Bear som räddade en skog från skogsbrand och blev hjälte. Smokey ser också ut som Yogi. Min dotter blir medlem i en särskild klubb för att stoppa skogsbränder och får en badge som bekräftar detta. Ingen självklarhet för en 13-åring men hon sätter med viss humor sin blaffiga badge på väskan.

Inte en svart person så långt ögat når, till skillnad mot andra delar av North Carolina. Läser att i Charlotte, charmlös bankstad där vi landade med flyget, var det 40 procent svarta när slaveriet upphörde. Vissa flyttade norrut t ex till Chicago men många blev kvar. I bergen är det bara ättlingar till tyskar, skottar och irländare.

Vi ska övernatta på ett av de förmodligen ståndsmässigaste hotellen i Brevard. Blygsamt beskrivet som ett ”Inn” i brochyrerna. Varsamt renoverat med ett överdåd av prylar från 1800-talet och framåt, en isbjörnsfäll på väggen, konstiga trätavlor av Abraham Lincoln, porslinsdockor, spetsgardiner. Breda vita kolonner som bär upp en balkong med de för sydstaterna så typiska gungstolarna. Det är nästan så man väntar sig att Rhett Butler ska kliva upp för trätrappan och göra entré och börja reta upp Scarlett O’Har där bland sammetsmöblerna. I morgon anländer den excentriska ägarinnan från sitt hem i Atlanta, måste fråga henne var hon hittade alla konstiga föremål som hon inrett detta kitschtempel med.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer