Anna-Lena Lodenius

Det finns mycket i Sverigedemokraternas historia som de inte borde känna sig stolta över. Samtidigt har jag alltid varit tydlig med att jag ser att SD har förändrats sedan starten, och det vidhåller jag. Är det då meningsfullt att gräva i det som varit? Ja det tycker jag, historien berättar ändå något viktigt om ett parti. Särskilt viktigt blir det om allt fler börjar ägna sig åt whitewashing, alltså försöker skriva om historien och mörka vissa delar av den.
På senare tid har en del velat diskutera SD:s första ordförande Anders Klarström (han började som en av två talespersoner men blev sedan ensam ordförande) och ifrågasatt hur hans bakgrund beskrivs. Därför tänker jag återigen försöka sammanfatta det som är känt. Mest för att jag känner att det är ganska döfött att fortsätta den här diskussionen i olika sociala medier: Det råder ingen tvekan om vad Klarström tyckte och gjorde på den tiden.

Jag skrev om Klarströms samröre med nazistpartiet Nordiska Rikspartiet, NRP, och en stor rättegång i Göteborg 1986 redan i min andra bok ”Extremhögern” som kom ut 1991 (jag skrev den med Stieg Larsson). Vi skriver att Anders Klarström erkände en rad brott i polisförhören, t ex att han ringt hotsamtal till revykungen och TV-personligheten Hagge Geigert och hade varit med och vandaliserat flera vänstergruppers lokaler. Men eftersom han var ung och tidigare ostraffad blev domen villkorligt och dagsböter. I förhören visade han att han var väl införstådd med vad ledningen för partiet krävde av honom. När Klarström fick frågan om hur han uppfattade att partiets tidning ständigt lämnade ut Hagge Geigerts telefonnummer svarade han: ”Det uppfattade jag som att terror ska besvaras med terror.”

Häromdagen flöt pärmen med research till det här avsnittet i boken upp när jag letade efter något annat (den har inte direkt legat överst i mina lådor). Jag har blivit ifrågasatt av personer som påstår att Klarström inte var medlem i NRP. Men av domen framgår klart och tydligt att han deltog vid ett partisammanträde för NRP i en lägenhet. I samma förhör som ovan förtydligar Klarström sitt uttlande med att ”han själv och alla andra uppfattade det som om att man avsåg att Hagge Geigert skulle ringas upp av NRP-medlemmar och sedan hotas. Även om det inte stod klart uttryckt i texten i tidningen så var det underförstått.” (Min fetstil) Här inkluderar alltså Anders Klarström sig själv i begreppet ”NRP-medlemmar.” Att Klarström faktiskt var medlem styrks också av att andra nazister säger i förhören att Klarström var med och anordnade möten tillsammans med den lokale nazistledaren. Han ska också själv ha producerat klistermärken med Hagge Geigerts telefonummer och satt upp på stan.

Vill man ha Klarströms egen version av vad som hände så kan man läsa hans självbiografiska bok ”Prima Victoria” (2018) där han nämner dessa händelser i kortfattade ordalag. Han skriver att han ”kände sig vilsen i tillvaron” efter att han muckat. Han återförenades med några ur ”NRP-gänget” som han umgåtts med innan lumpen. Efter en efterfest då det dracks mycket vin och öl var han med om att kasta sten på ett skyltfönster till en lokal tillhörandes KPML(r) som enligt Klarström ”är en kommunistisk sekt som bland annat hyllar Stalin och de massmord på miljoner med människor som hans regim gjorde sig skyldig till”. Att han själv var med i en sekt som hyllade Hitler och de massmord som nazisterna gjorde sig skyldiga till förbigås helt.

Under samma fest ska han ha varit med om att ringa de tidigare nämnda hotsamtalen. Vid en annan fest stod han bredvid i telefonkiosken när någon annan ringde Folkets Hus och meddelade att han hade en bomb i en väska. Klarström tyckte det var obehagligt, men han förstod syftet: Folkets Hus hycklade när de påstod sig vara mot att odemokratiska rörelser fick hyra lokaler hos dom, samtidigt som de lät ett revolutionärt kommunistparti vistas där: ”Men jag tyckte samtidigt att det var mycket obehagligt detta med att han ringt upp och uttalat ett hot. Jag bestämde mig för att bryta med detta gäng och förstod att NRP inte var något för mig.”

Klarström skriver i sin bok att han inte vill bedömd idag för den livssyn han hade som 17-18-åring. Han lämnade nazismen för att han var övertygad om att ”Nationalsocialismen inte var där jag hörde hemma!”. Men varför gick han då till ett parti som vid den tiden kryllade av nazister och fascister? Steget var ju trots allt inte så långt, om han nu verkligen insett att han hade hamnat fel. (Han blev SD-ledare ganska kort tid efter, domen föll 1986 och SD startade 1988.)

Av intervjun nedan framgår att Klarström i sin roll som SD-ledare inte tyckte att det var några problem med att det kom medlemmar från Vitt Ariskt Motstånd, VAM, till SD:s demonstrationer.

Jag hoppas att vi efter detta kan lägga ner whitewashing-operationen av Anders Klarström. I mina ögon har det aldrig funnits några oklarheter kring hans historia, var han står idag får han själv redogöra för. Han har ju inte varit med i SD på länge, och boken handlar i de avslutande delarna mer om hans rockstjärnedrömmar än om hans politiska inställning.