Anna-Lena Lodenius

I år är det 75 år sedan befrielsen av Auschwitz. Det markeras genom att man lyfter fram problem med antisemitism och vikten av att hålla minnet av Förintelsen levande. Nu satsas åter miljoner på att sprida information som ska motverka antisemitism. Detta motiveras av ökat judehat och att många judar är oroliga för sin säkerhet. Frågan är vad som är rätt metod att bemöta hatet?

Jag vill framför allt ifrågasätta nyttan av standardlösningen att skicka mängder av svenska skolelever till Auschwitz, en verksamhet som bara fortsätter, även inom ramen för nya satsningar. Jag tror nämligen inte att särskilt många längre hämtar näring för sina fördomar/föreställningar just i nazismens folkmordspolitik. Nazister är små i grunden obetydliga sekter idag, även om de förstås kan upplevas som ytterst obehagliga av den som drabbas av deras våld. Kunskapen om vad som hände under Förintelsen är stor, och folkmordet är svår att bortförklara för den som idag försöker sprida nazismen.

Det hat som möter judar i Sverige har mycket mer att göra med situationen i Mellanöstern där urgamla antisemitiska föreställningar blandas med kritik av Israels politik, och även blir ett redskap i blodiga krig och konflikter. Motorn i hatet mot judar är en våg av radikal jihadism vars yttersta konsekvens är terrorgrupper som IS och al-Qaida. Grundbulten i deras uppfattning är att otrogna, kufar, de andra, inte är människor, och det gör inte minst judar till en legitim måltavla. Men även utövare av andra religioner och inte minst andra muslimer som inte lever efter just den här tolkningen, vilket i realiteten betyder de flesta muslimer.

Det talas nu om insatser riktade mot nyanlända från länder där antisemitismen är legio, och rentav statligt sanktionerad. Men man kan inte utgå från att människor från vissa länder är antisemiter. Dessutom tolkas lätt sådana riktade insatser ovanifrån som beviset på hur den svenska staten vill åsiktskontrollera medborgare.

Antisemitismen är en flera tusen år gammal företeelse, mycket äldre än både nazismen och dagens radikala jihadism. Det kan skolor informera om, och det önskar jag verkligen att de gör. Inte minst tror jag skolor kan göra en stor nytta genom att attackera konspirationsteorier och preudovetenskapliga föreställningar som sprids av olika slags extremister. Jag tror på att vädja till människors intelligens och breda angreppssätt.

Det finns även mer subtila former av antisemitism, både inom delar av den mindre extrema hyfsat etablerade delen av extremhögern och även inom vänstern, där den märkts till och med i socialdemokratiska ungdomsförbundet. Antisemitiska föreställningar kan faktiskt finnas överallt, och jag tror vi verkligen måste angripa problemet just så: som något som rör alla och envar, och som inte går att upphäva genom att peka ut andra, de onda som har fel rätt och slätt. Den risk vi tar genom att skriva någon på näsan upphävs lätt genom att vi ökar möjligheterna att faktiskt få någon i demokratiska samtal att börja ifrågasätta sina föreställningar.