Att 6 juni har blivit allmän helgdag är på sätt och vis förutsättningen för nazisternas (NSF, Svenska Motståndsrörelsen och Info 14 mfl) ”Folkets marsch” som nu är inne på tredje året. Likväl som att vi får stå ut med kungen och Victoria och meningslösa galor med artister som ingen gillar, utom när kronprinsessan fyller år. Också på nationaldagen då.
Det hade varit rimligare att göra FN-dagen till allmän helgdag. Förutom att vi lever i en alltmer global tid så infaller den på hösten, då det knappast är några andra helger (och då det är mindre lockande att ge sig ut på stan och slåss).
Några funderingar kring årets Folkets marsch som jag bevistade för första gången:
* Uniformerna är borta, det är vita skjortor, slips och blågula T-shirts som gäller. Snällt, prydligt och nystruket är ledordet.
* Ordning och reda, raka led, prydliga fanborgar. Tiden är för länge sedan över då fulla skinnskallar var obligatorisk rekvisita.
* Det ska sjutton vara dialogpolis när ingen vill föra någon dialog.
* En av de motdemonstrationer som föregick Folkets marsch hölls på Medborgarplatsen och var arrangerad av flera LO-förbund samt några icke namngivna antirasistiska organisationer (vilka undrar man). Men efter bara tio minuter tackade arrangörerna för sig och talade om att nu var det dags att storma Folkets marsch i stället. Kan tro att de närvarande poliserna suckade när det beskedet kom.
* Antirasisterna betedde sig väl som vanligt. Ganska unga, men en och annan tant i min ålder (!). Slängde en del smällare, skränade på polisen. Samt visade prov på ironi när de stämde upp i talkör med orden: ”kärlek, harmoni”.
Foto och copyright: Anna-Lena Lodenius
Anna-Lena Lodenius 