Anna-Lena Lodenius

Tyck inte synd om arbetarklassen

Publicerat den 23 mars, 2007 av annalenalod

Klassbegreppet har tagits åter till heders och böcker och artiklar på temat duggar tätt. Tidigare har det mest handlat om arbetarklassen, nu tar Susanna Popova upp Anette Kullenbergs gamla tråd med att kika in i överklassen. Har inte läst Popova än, men kritiken har bl a handlat om brist på analys och mer lust att kittla än att förklara. Det tyckte jag i och för sig gällde även Kullenbergs böcker.

För mig som verkligen uppfyller alla kriterier på att ha ett arbetarklassursprung är klassbegreppet alltid levande. Det är klart att bakgrund spelar roll, att det skapar förutsättningar eller handikapp på olika sätt. Men debatten tenderar att bli väl ensartat och negativ. När det gäller arbetarklassens är det oftast brist på makt, möjligheter och något som kan beskrivas som kultur som ska vändas och vridas på. Kanske för att de som yttrar sig ofta är klassresenärer och har egna obearbetade känslor. Men arbetarklass är precis som överklass en annan slags kultur, det handlar inte ens om pengar idag (många arbetare tjänar bättre än tjänstemän).

Många i min släkt är det som man i dag skulle kalla ”streetsmart”. Inte minst min mor som ni ser på bilden. De har aldrig drömt om att vara något annat än vad de är och de hittar vägar att överleva och finna en lycka som inte på något sätt är mindre än i andra samhällsklasser. Med fantasi, humor, ett visst mått av fräckhet och framförallt sammanhållning. Det är jag som är avvikaren som får problem ibland eftersom jag föddes med den där genen som gör att jag blev bättre på att skriva och läsa än andra saker som kanske värderas högre i de sammanhang där jag kommer ifrån.

Att ha arbetarklassbakgrund är inte bara ett handikapp. Det är också enorm tillgång att i grunden veta att mycket makt och pengar är oväsentligt, man överlever ändå. Folk kan gilla en av andra orsaker, man behöver inte bevisa något. Jag kan många gånger känna att det finns betydligt mycket mer ångest och krav i andra samhällsklasser. Inte minst tror jag medelklassen sitter i kläm, med en önskan att vara bättre och en rädsla att glida neråt på klasstrappan. Det är väl därför de skriver så mycket om klass.

Publicerat i Anette Kullenberg, Susanna Popova | 5 kommentarer

En definitiv överdos av Göran Persson

Publicerat den 21 mars, 2007 av annalenalod

Vi är ett folk av självplågare. Just som Göran Persson avgått ska vi bänka oss och se 4 heltimmar i TV om honom. På bästa sändningstid.
Nu har han säkert inte själv valt sändningstiden. Eller varför inte förresten. Han verkar ju ha valt det mesta annat som gäller den här dokumentären.
Fichtelius gör sitt jobb, men kanske inte så mycket mer. Det enda som biter sig fast hos mig, av det jag sett (måste medge att jag gjort mig ärenden runt i lägenheten ibland, det känns redan som jag överdoserat Persson med råge) är det mest hans elakheter och nedlåtande inställning till en del folk som jobbat nära honom och hans överförtjusta min när han får prata om Blair och Putin och ”grabbarna”. Skvallerfaktorn är inte superhög men ändå tillräckligt för att kvällstidningarna ska kunna mjölka en och annan rubrik.
En person jag träffar som är socialdemokrat efterlyser visioner, politik etc. Vad tyckte han om EMU egentligen? Vad ville han, vad blev det? Vilken slags Sverige ville han skapa?
Själv känner jag att jag vill lägga Persson i mediakarantän. Släpp fram andra nu, snälla!

Publicerat i Göran Persson | 2 kommentarer

Front för feminismen

Publicerat den 20 mars, 2007 av annalenalod

Nu har det hänt igen. Kristina Axén Ohlin uttalar sig i dagens Svd och säger att hon absolut inte är feminist, det handlar om att utplåna de könsskillnader som faktiskt finns. Däremot är hon såklart för jämställdhet. Tidigare har jämställdhetsminister Nyamko Sabuni också sagt att hon inte ser sig som feminist. (Hur otroligt korkat är inte det?).
Ska det vara så svårt att fatta att feminism är just jämställdhet och ingenting annat, att vilja ha lika villkor för kvinnor och män. Inte att kvinnor och män är lika eller måste vara det.
Jag tycker vi borde starta en front för att återta begreppet feminism. Snart tror folk verkligen på allvar att feminister är kvinnor som äter män till frukost och sover med rödstrumporna på.
Det värsta är att det ligger ett fördold budskap i den här distansieringen till begreppet feminism. Egentligen säger man inte bara att man inte gillar ordet utan man säger, fast inte rakt ut, att jämställdhet visst. Men det får inte gå hur långt som helst.
Jag säger att det får gå precis hur långt som helst när det gäller att utplåna skillnader mellan villkor för kvinnor och män. Om vi sedan tycker att det finns olikheter ibland mellan manligt och kvinnligt är ingenting som staten har med att göra och behöver lägga sig i. Men det ska inte styra löner, möjlighet till arbete och karriär etc.