Idag är det internationella kvinnodagen. Lyssnade på en direktutsändning från ett seminarium med bl a Kristina Axén Olin på TV. Det handlade om kvinnor och karriär – går det? Det var plågsamt att se henne, så sammanbitet leende stå där och berätta om hur barnen suttit på hennes kropp i 8 månader i Stadshuset, lekt med leksaker på golvet, hur hon sprungit med Bamseryggsäck med choklad till Stadshuset och lämnat handväskan på dagis, med blå plasttossor i snögloppen och in på tunnelbanan utan att reagera. Plågsamt eftersom jag tror alla småbarnsföräldrar känner igen sig. Plågsamt för att hon så totalt förnekar vad detta har gjort med henne, att det inte alls varit ”fantastiskt roligt och stimulerande” hela tiden.
Jag tror vi måste erkänna: Det går inte. I vart fall inte utan att vi betalar ett väldigt högt pris. Vår egen hälsa inte minst. Barnen drabbas av ständigt sönderstressade föräldrar.
Det kan inte vara en människas uppgift att göra allt. Samtidigt. Arbeta, föda barn på löpande band, engagera sig politiskt, ha ett oklanderligt hem…
(Illustrerar med ännu en av mina gamla kokböcker, en värld där drömmen om hemmafrun som fixar allt lever starkt)
Subventionerade hushållstjänster är ingen lösning. Man ska tjäna bra mycket för att ha råd med att anställa ändå, de flesta gör det inte. Enda lösningen är ökad jämställdhet. Vad gjorde Axén Olins man? Det har jag undrat hela tiden som hennes livssituation diskuterats? Om man nu har en av Stockholms ledande makthavare i huset vore det väl lämpligt att gå ner i arbetstid och ställa upp. Moderaterna talas om ”livspusslet” som ska gå ihop. I det livspusslet ingår att någon måste ge sig, stanna hemma mer, erbjuda grundtrygghet. Två heltidsarbetande med småbarn är, som jag ser det, en omöjlighet. Även om ingen gör politisk karriär i familjen.
