Anna-Lena Lodenius

Igår kväll var jag med i direktsändning i P1 för att följa utgången av valet i Nederländerna. Det hade ju förutspåtts att Frihetspartiet och Geert Wilders skulle kunna bli största parti. Min roll i det här samtalet blev liten eftersom Wilders inte alls lockade lika många som i en del prognoser. Han ökade visserligen andelen röster jämfört med förra valet. Men 20 mandat och 13 procent av rösterna betyder bara att partiet är tillbaks på den nivå det låg på efter förrförra valet. Det är rätt många färre än regerande VVD och premiärminister Mark Rutte som fick 33 mandat.

Jag tycker man kan konstatera några saker:  Det finns ingen automatik i att högerpopulistiska partier undervärderas i opinionsmätningar. Det har vi alltid sagt om SD, men här var det ju precis tvärtom.

Vid det här laget har väl de flesta insett att den gamla ”sanningen” om att andra partier förlorar på att försöka ta högerpopulisternas frågor och göra dessa till sina inte stämmer. Vi har sett det i Sverige och vi ser det i Nederländerna. migrationsfrågan är viktig och väljarna föredrar ofta att andra etablerade partier tar sig an dessa, och självklart då på ett mer seriöst sätt. Att säga att invandringen ska minskas ses inte lika extremt i en tid då invandringen är så hög som den varit på sistone. Även Mark Ruttes markering att förhindra Turkiets utrikesminister att bedriva valrörelse i Nederländerna, vilket orsakade en diplomatisk kris, har tydligen uppfattats väl av väljarna.

Många tycks tro att om det går bra för högerpopulister i ett land går det automatiskt bra för dem i andra länder. Men resultatet för Wilders ger oss inga ledtrådar till hur det ska gå i valen i Frankrike och Tyskland. Den politiska situationen och valsystemen ser annorlunda ut, ett majoritetsvalsystem som i Frankrike missgynnar uppstickarpartier jämfört med ett strikt proportionellt system som i Nederländerna.

Nederländerna är extremt med sina många partier, en konsekvens av att man inte har någon nedre spärr för att sitta med i parlamentet. Geert Wilders är också en betydligt extremare politiker än många andra av dem som brukar kallas radikala högerpopulister. Han är i princip enväldig i sitt parti, och partiet har en enda medlem: han själv. Han är betydligt hårdare och mer konsekvent i sina attacker på islam och muslimer. Det har gjort honom till en person med rekordhöga nivåer på säkerheten. Han valde i valrörelsen i stort sett bort att debattera och satsade på att twittra och på andra sätt nå ut till sina väljare, vilket de uppenbarligen inte tyckte var tillräckligt.

Jimmie Åkesson verkar känna sig befryndad med Wilders och verkade nöjd över att hans parti växte. Det är i sig intressant eftersom SD valt bort att samarbeta med Wilders, Marine Le Pen och de andra i den nationella gruppen i EU-parlamentet.