Förstärkning av Marine Le Pens EU-grupp

Marine Le Pens grupp i EU-parlamentet Europe of Nations and Freedom, ENF (se mitt tidigare blogginlägg) har förstärkts med ytterligare en ledamot. Det betyder att gruppen nu består av ledamöter från 8 länder, vilket förstås gör den snäppet stabilare (7 länder är minimum). Gruppen har nu 38 ledamöter, 25 är minimum (och enbart Front national har 24).

PRUNytillskottet Laurentiu Rebega från Rumänien satt tidigare i den socialdemokratiska gruppen och har tillhört det konservativa partiet,  som han nu lämnat för det nationalistiska partiet PRU (Partidului România Unită). Exakt varför Laurentiu Rebega lämnar ett mainstream-parti för en mycket marginellare position är oklart. Vissa rumänska debattörer kallar honom en opportunist som bara söker uppmärksamhet.

europarlamentare 2014Det har funnits rumäner tidigare i samarbetet mellan extremnationalistiska partier i EU. Efter att Rumänien kom med i EU inviterades Storrumänska partiet (Partidul România Mare, PRM) till en EU-grupp under ledning av Jean-Marie Le Pen (Identitet, Tradition och Självständighet, ITS, 2007). Men spänningarna inom gruppen, inte minst mellan de italienska och rumänska ledamöterna, blev snabbt så stora att gruppen rasade samman efter bara några månader. Bråken handlade bland annat om synen på de rumänska migranterna i Italien.

Sedan dess har det gått utför även med PRM som fick mindre än 1,5 procent av rösterna i det nationella valet 2012 (att jämföra med nästan var femte röst 2000). Partiet har inga platser vare sig i det nationella parlamentet eller i EU-parlamentet. Det är ett ofta förbisett faktum att det går dåligt för många nationalistiska partier i östra Europa, samtidigt som många liknande partier har framgång i väst-Europa. PRM grundades 1991 av Corneliu Vadim Tudor som fortfarande är den formella partiledaren (även om han trätt tillbaka och delvis lämnat över  till andra krafter). Tudor var känd som en slags hovpoet till  tidigare kommunistdiktatorn Nicolae Ceaușescu.

PRU verkar vara ett helt nytt parti, grundat hösten 2014 om google translate lotsat mig rätt i de rumänska artiklar jag hittat på nätet. Partiet har inte ens fått en egen sida på Wikipedia än. Grundare och partiledare är den tidigare socialdemokraten Bogdan Diaconu.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

SD-reklam och yttrandefrihetens gränser

SONY DSC

SD-reklam i Almedalen 2015. Foto: Anna-Lena Lodenius

I dagarna diskuteras överallt hur det var möjligt att SD fick annonsera mot tiggeriet i en tunnelbanestation i Stockholm. Redan är en stor del av reklamskyltarna borttagna av SL. Det fanns risker för att någon skulle göra sig illa när de försökte riva ner reklamen, sas det.

Yttrandefriheten gäller alla, även SD, liksom den rätt att göra reklam som andra politiska partier har. Det är däremot ingen mänsklig rättighet att få annonsera i tunnelbanan. Jag kan tycka att det var märkligt att SL gick med på att upplåta en hel station men en så pass dominerande reklam med ett budskap riktat mot en viss folkgrupp som det här handlade om, och att man verkar så förvånad över kritiken. Även om det sannolikt inte rör sig om brottet hets mot folkgrupp. Jag föreställer mig att det förekommer lite då och då att SL säger nej till olika budskap från annonsörer. Så hur tänkte man här?

Samtidigt kan jag bli lite trött på att SD alltid får ett sådant här genomslag, samtidigt som det händer mycket som vi inte diskuterar tillnärmelsevis lika mycket. Var finns det folkliga engagemanget mot de för närvarande pågående krigen och terrorismen, mot IS och varför inte för flyktingar och tiggares rätt till ett drägligt liv?

Många har skrivit bra om den senaste SD-reklamkuppen, eller vad vi ska kalla detta. En av de mest välformulerade är Torbjörn Jerlerup som försöker nyansera, och Hynek Pallas. som undrar vad som tillåts härnäst i tunnelbanan.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , | 19 kommentarer

Fyra år sedan Breivik, och vad visste vi?

Årsminnesdagen av de fruktansvärda händelserna i Oslo och på Utöya har just passerat, och varje gång går tankarna tillbaka till den där chockartade eftermiddagen. Som så ofta blir det mer triviala som hände en själv vid samma tidpunkt starkt förbundet med det inträffade, precis som vid mordet på Olof Palme och andra tragiska händelser som påverkat mig. Dofter, klädesplagg, repliker, allt fogas till berättelsen om den 22 juli 2011.

Jag satt i en bil och hade just varit och avlivat ett marsvin som hade en blodig säck som hon släpade på som visade sig vara den utstötta livmodern. Jag hade just ringt min dotter i sommarstugan som grät när jag berättade att veterinären sagt att det inte fanns något annat att göra. Den lilla pappersasken med en tecknad duva med olivkvist i näbben vilade på bilsätet intill mig i väntan på en värdig begravning.

Vi hinner knappt avsluta samtalet innan mobilen låter och ett SMS berättar att någon galning håller på och spränger i Oslo. Sedan följer händelserna slag i slag, och min plan att återvända till sommarön ersätts med försök att förstå vad som hänt och en ström av artiklar och medieframträdanden. Den lilla katastrofen förbyts i en ofattbart mycket större.

Jag har många gånger fått frågan hur man kan skriva något över huvud taget så kort efter det som Anders Behring Brevik gjorde. Det är möjligen en yrkesskada men för mig känns det ofta som om orden är det enda jag har att ta till, att skriva blir ett sätt att hantera min egen ångest. Såhär efteråt kan jag förstås tycka att en del av det jag skrev inte var så bearbetat. Men jag tror medierna spelar en oerhört stor roll vid sådana här tillfällen. Vi kände alla att vår världsbild rämnade, att dåden helt enkelt inte gick att ta in. I medierna pågick ett kollektivt försök att hantera detta, med alla de brister och fel som de första dagarnas snabba analyser kan ha.

Försöken att förstå Breivik och det han gjorde har fortsatt och det har kommit mängder av böcker, framför allt i Norge. Ganska snabbt blev slutsatserna mindre tvärsäkra, människan Breivik är och förblir ett mysterium. De många offren för hans attentat 2011 är fortfarande en påtaglig realitet och ett svart hål i norsk historia. Han dödade inte minst en stor del av de som skulle föra den norska socialdemokratin in i framtiden. Jag ser med glädje att SSU och deras norska motsvarighet, Arbeiderpartiets ungdomsförbund, i år samlades på Utöya för ett gemensamt läger för första gången sedan dåden.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | 5 kommentarer