Filmskådespelaren Julia Caesar var sinnebilden för den arga svenska tanten på vita duken, och hon hade säkert inte samtyckt till att få sitt namn snott av en främlingsfientlig debattör.
Till att börja med vill jag instämma i den stora kör som protesterar mot tilltaget att använda den legendariska svenska skådespelerskan Julia Caesars namn för att sprida främlingsfientlig och rasistisk propaganda. Jag har väldigt svårt att förställa mig att hon hade samtyckt om hon levat.
Med detta sagt så tänkte jag nu presentera en högst ovetenskaplig undersökning av debattören och den tidigare DN-journalisten ”Julia Caesars” tematik som jag genomförde inför inslaget i Studio 1 i förrgår. Mitt uppdrag var att presentera innehållet i hennes skribentgärning, och det gjorde jag delvis genom att analysera en lista med rubriker och korta sammanfattningar av hennes över 200 krönikor (en del har getts ut i bokform i två volymer, och dessutom finns ytterligare en bok, ”Världsmästarna – när Sverige blev mångkulturellt”).
Resultatet av min undersökning visar, föga förvånande, att Julia Caesar har en världsbild som sammanfaller med i stort sett samtliga som skriver på sidor som Avpixlat, Exponerat etc. Hennes krönikor publiceras oftast på den danska hemsidan Snaphanen först och länkas till från bl a Avpixlat. Det är en konspiratorisk värld där politikerna håller på att svika och sälja ut landet till mångkulturen, de understöds av en politiskt korrekt mediaelit som använder sig av åsiktsförtryck och trakasserier av oliktänkande. I den domedagsliknande visionen håller landet på att gå totalt över styr och de upplysta måste agera, är budskapet. Detta upprepas utan större variationer i text efter text, de är många och långa.
Det är egentligen svårt att helt separera dessa teman, samma texter hanterar ofta flera samtidigt och resonemangen går i varandra. Men genom att bara sätta upp enkla rubriker och bocka av fick jag fram att invandringsfrågan nämns generellt i 55 av krönikorna och till det kommer att islam tas upp specifikt i 33. Oftast kopplas invandring och islam med terrorism, brottslighet och oönskade kulturella företeelser som hedersmord, arrangerade äktenskap, kvinnoförtryck etc. Lägger vi ihop detta blir det alltså 88 krönikor men egentligen ligger kritiken av invandringen som en klangbotten i allt ”Julia Caesar” skriver, även om det inte alltid sägs rakt ut.
Ett lika vanligt tema är kritik av pk-eliten och ett påstått åsiktsförtryck av den som försöker säga ”sanningen”. Detta åsiktsförtryck nämns i allmänhet i 24 krönikor, och just medierna kritiseras i ytterligare 28 krönikor. Därtill kritiseras specifika pk-tendenser och ansvarslöshet i specifika partier: Socialdemokraterna i 11 krönikor, moderaterna och Alliansen i 16, vänstern generellt eller specifikt Vänsterpartiet i 10 och miljöpartiet i 2. Det betyder 64 krönikor om de etablerade partiernas svek och oförmåga att se den verklighet som Julia Caesar tycker sig se. Plussar vi allt detta får vi 92 krönikor, alltså nästan hälften.
Eftersom jag ibland bockat mer än ett ämne per krönika blir det totalt mer än drygt 200 poäng, eller vad vi ska kalla det, och den lilla restmängd som återstår tangerar ofta de tidigare ämnena. 3 krönikor handlar om romer och tiggare, 3 krönikor diskuterar genetik på ett sätt som ligger nära rasbiologi, 4 krönikor tar upp frågan om hur kvinnor drabbas av mångkulturen och kritiserar dagens feminister. Enstaka krönikor tar upp Da Costa och Quickfallet, Stasi, Nord-Korea och till sist kan nämnas tre krönikor om fritidshus (!).
Julia Caesar är en perfekt indikator på debattklimatet på den här typen av sajter. Det finns en fara att man upphöjer henne till en slags drottning genom den enorma publicitet som avslöjandet av hennes identitet för med sig. Jag skriver inte ut hennes namn, andra medier har valt olika vägar. Det mest iögonfallande med skribenten är hennes produktivitet och att hon med sin bakgrund som journalist har en formuleringsförmåga som gör att hon blir läst mer än många andra. Mot bakgrund av det kan jag förstå att Annika Hamrud och Niklas Orrenius ansåg det mödan värt att försöka tala med henne, och det var hon som väl alla noterat inte särskilt intresserad av. (Här försvarar Expressen publiceringen av namnet, och här beskriver ”Julia Caesar” hur hon har uppfattat situationen, se Avpixlat).
Svenska motståndsrörelsen har nu officiellt bildat det politiska parti som det tidigare talats om, eller den parlamentariska grenen för att använda deras eget språkbruk. Det rör sig nämligen inte om någon helt ny organisation utan bara en del av en redan befintlig rörelse.
Anna-Lena Lodenius 