Årsminnesdagen av de fruktansvärda händelserna i Oslo och på Utöya har just passerat, och varje gång går tankarna tillbaka till den där chockartade eftermiddagen. Som så ofta blir det mer triviala som hände en själv vid samma tidpunkt starkt förbundet med det inträffade, precis som vid mordet på Olof Palme och andra tragiska händelser som påverkat mig. Dofter, klädesplagg, repliker, allt fogas till berättelsen om den 22 juli 2011.
Jag satt i en bil och hade just varit och avlivat ett marsvin som hade en blodig säck som hon släpade på som visade sig vara den utstötta livmodern. Jag hade just ringt min dotter i sommarstugan som grät när jag berättade att veterinären sagt att det inte fanns något annat att göra. Den lilla pappersasken med en tecknad duva med olivkvist i näbben vilade på bilsätet intill mig i väntan på en värdig begravning.
Vi hinner knappt avsluta samtalet innan mobilen låter och ett SMS berättar att någon galning håller på och spränger i Oslo. Sedan följer händelserna slag i slag, och min plan att återvända till sommarön ersätts med försök att förstå vad som hänt och en ström av artiklar och medieframträdanden. Den lilla katastrofen förbyts i en ofattbart mycket större.
Jag har många gånger fått frågan hur man kan skriva något över huvud taget så kort efter det som Anders Behring Brevik gjorde. Det är möjligen en yrkesskada men för mig känns det ofta som om orden är det enda jag har att ta till, att skriva blir ett sätt att hantera min egen ångest. Såhär efteråt kan jag förstås tycka att en del av det jag skrev inte var så bearbetat. Men jag tror medierna spelar en oerhört stor roll vid sådana här tillfällen. Vi kände alla att vår världsbild rämnade, att dåden helt enkelt inte gick att ta in. I medierna pågick ett kollektivt försök att hantera detta, med alla de brister och fel som de första dagarnas snabba analyser kan ha.
Försöken att förstå Breivik och det han gjorde har fortsatt och det har kommit mängder av böcker, framför allt i Norge. Ganska snabbt blev slutsatserna mindre tvärsäkra, människan Breivik är och förblir ett mysterium. De många offren för hans attentat 2011 är fortfarande en påtaglig realitet och ett svart hål i norsk historia. Han dödade inte minst en stor del av de som skulle föra den norska socialdemokratin in i framtiden. Jag ser med glädje att SSU och deras norska motsvarighet, Arbeiderpartiets ungdomsförbund, i år samlades på Utöya för ett gemensamt läger för första gången sedan dåden.
Anna-Lena Lodenius 