Anna-Lena Lodenius

Fascister är ett laddat ord som jag tycker att man kan spara för hårt toppstyrda regimer och partier, ofta en enväldig ledare, som inte tillåter någon opposition. Och där våldet finns i stats­apparaten och utövas via militär eller polis. Så såg det ut i Nazityskland och i Mussolinis Italien. I dag växer en grupp partier i Europa som brukar kallas radikala högerpopulister, och de är inte ute efter att skrota partisystemet och demokratin.

En del av dessa partier började med att klaga på skatterna, andra samlade missnöjda bönder och ett och annat parti grundades av våldsamma skinnskallar. Men i dag låter de och agerar ganska lika. De hävdar att de är folkets sanna representanter, de försvarar välfärdsstaten (men säger att pengarna inte ska slösas på invandrare) och de har en gammaldags syn på bland annat familj, jämställdhet och hbt-frågor. Framför allt säger de att de är det enda alternativet eftersom alla andra partier är så lika varandra.

/…/

Vi behöver arbetskraftsinvandring inom vissa sektorer, det är viktigt för svensk ekonomi och välfärd. Vi har ett ansvar för att hjälpa till när människor flyr krig och terror, och det ansvaret ska vi förstås dela så rättvist som möjligt med andra länder. (Där finns en del i övrigt att önska från en del andra EU-länder.) Man kan förstås alltid diskutera vilka flyktingar som är i störst behov av vår hjälp. Men antalet invandrare är inte av­görande för landets ekonomi, invandring genererar också inkomster.

Det är inte partier som SD som kommer att fixa jobb och en ljusare framtid. Partierna är designade för protest, inte för att ändra något i grunden. Hellre än att stoppa eller minska invandringen borde vi arbeta för att integrera invandrare och få ut människor i jobb. Ju fler som jobbar, oavsett var de kommer ifrån, ju mer klirr i statskassan och ju mer välfärd för oss alla.