Anna-Lena Lodenius

En tuff första dag på jobbet när Åkesson återvänder

Publicerat den 23 mars, 2015 av annalenalod

Jimmie Åkesson talar på valupptakten inför EU-valet 2014. Foto: Anna-Lena Lodenius

Nu meddelas det att Jimmie Åkesson återvänder på partiledarposten. Partiet har klarat sig bra ändå, det ligger högt i opinionsmätningarna och trots interna strider i bland annat Stockholm håller partiet hyfsat ihop. Jag har hela tiden tyckt att många överdriver Åkessons betydelse, och det är nog ingen tvekan att Mattias Karlsson klarat sitt vikariat med den äran.

SD är ett toppstyrt parti, men ledningen består av fler personer och den är tätt sammansvetsad. SD liknar Dansk Folkeparti, Vlaams Belang och vissa andra högerpopulistiska partier som har den här typen av intern struktur. Den hårda styrningen motiveras i DF med att hålla extremister stången och inte släppa in personer som kan föra partiet i en negativ riktning. Den som intervjuar de centrala personerna i SD inser snabbt att deras svar på olika frågor är påfallande lika. I synnerhet Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson uttrycker sig ofta nästan ordagrant. Och jag gissar att det nog är Karlsson som formulerar deras gemensamma hållningar, i högre utsträckning än Åkesson. Det är ju också Karlsson som skrivit de flesta av partiets politiska dokument.

Sedan är de förstås två olika individer och har delvis olika ledarstil. Men jag är inte säker på att Jimmie Åkesson hade agerat annorlunda än Mattias Karlsson har gjort under tiden han har varit sjukskriven. Under tiden har en rad ganska exceptionella händelser ägt rum som aldrig inträffat förut i partiets historia. Frågan är om Åkesson är återställd, att vara utbränd är en tung diagnos och det kan ta tid. Att vara partiledare är ett extremt utsatt jobb, och han lär behöva rejält med uppbackning. Att sitta i Skavlan på sin första arbetsdag (fredag kväll i SVT) låter som en tuff första arbetsdag.

Publicerat i Uncategorized | Märkt högerpopulism, Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, SD, Sverigedemokraterna | 8 kommentarer

Satirikerna och högerpopulismen

Publicerat den 2 mars, 2015 av annalenalod

Högerpopulistiska politiker är endera överdrivet triggade på ständiga skämt, som Nigel Farage eller Ian Wachtmeister (om någon nu minns honom). Andra är mer humorbefriade, vad det verkar, som mer hårdföra nationalister som Marine Le Pen eller tyska Alternativ für Deutchlands gravallvarlige Bernd Lucke. Den senare kategorin borde vara tacksammast att skämta om, men jag tycker Al Murray (The Pub Landlord) lyckas rätt bra med sitt parti Free United Kingdom Party, FUKP, en uppenbar drift med UKIP och Farge, som jag upptäckte genom en krönika av Anders Lokko i SvD. Se även FUKP:s Facebook. En uppladdning inför brittiska valet i vår kanske?

Jag har totalt missat den norska serien ”Sex och SingelSiv” som tydligen skapades redan 2011. Hade varit kul med en uppföljning efter att Siv Jensen blev finansminister, men det kanske är för känsligt? Förresten har hon varit alldeles för osynlig, enligt vad jag hör från norska journalister (Opplysningskontoret.no publicerade en efterlysning i höstas). Här kommer en sång om Norge ur denna serie, resten av avsnitten verkar finnas på YouTube (se även Facebook-sida) . Jag kan dock tycka att driften med radikala islamister känns svårare nu efter det som hänt i Paris och Köpenhamn, detta märks ännu tydligare i vissa av de andra avsnitten.

Försökte se om det dykt upp något nytt om SD, men tror komikerna ännu inte smält Åkessons frånvaro (tipsa mig gärna om det är något jag missat). Jag kan tycka att Anna Blombergs imitationer av Jimmie Åkessons hör till det mer lyckade i humorväg om SD. Men den här filmen med Henrik Dorsin från förra våren fångar också något av SD:s själ.

Avslutningsvis kan man ju alltid titta en gång till på dansbandet Åkezzons och fundera på när och om Åkesson kommer tillbaks i politiken.

Publicerat i Uncategorized | Märkt Al Murray, Anna Blomberg, Fremskrittspartiet, FUKP, högerpopulism, Henrik Dorsin, Jimmie Åkesson, Nigel Farage, SD, Siv Jensen, UKIP | Lämna en kommentar

SD är inte fascister – men de har fel lösningar

Publicerat den 26 februari, 2015 av annalenalod

SD håller valupptakt på Långholmen i Stockholm våren 2014. Foto: Anna-Lena Lodenius

Debatten om man ska kalla Sverigedemokraterna för fascister har fortsatt i tidningen Transportarbetaren. Henrik Arnstad argumenterade i förra numret för sin vanliga linje att det är rätt begrepp att använda. Jag skriver i det nyligen utkomna numret att jag tycker det är sakligt fel, och att det största problemet är att de presenterar fel lösningar för Sverige. Här ett avsnitt ur texten – hela på Transportarbetarens hemsida:

Att Sverigedemokraterna blev ett riksdagsparti, som finns i nästan alla kommuner, har ingenting att göra med att svenskarna blivit nazister eller fascister. Jovisst fanns det en del personer med sådana åsikter när partiet bildades i slutet av 1980-talet. Men att SD så småningom växte berodde på att partiet fick en förankring i södra Sverige där det länge funnits lokala missnöjespartier som var kritiska till invandringen, och som sneglade mycket på dansk politik.

Fascister är ett laddat ord som jag tycker att man kan spara för hårt toppstyrda regimer och partier, ofta en enväldig ledare, som inte tillåter någon opposition. Och där våldet finns i statsapparaten och utövas via militär eller polis. Så såg det ut i Nazityskland och i Mussolinis Italien. I dag växer en grupp partier i Europa som brukar kallas radikala högerpopulister, och de är inte ute efter att skrota partisystemet och demokratin.

En del av dessa partier började med att klaga på skatterna, andra samlade missnöjda bönder och ett och annat parti grundades av våldsamma skinnskallar. Men i dag låter de och agerar ganska lika. De hävdar att de är folkets sanna representanter, de försvarar välfärdsstaten (men säger att pengarna inte ska slösas på invandrare) och de har en gammaldags syn på bland annat familj, jämställdhet och hbt-frågor. Framför allt säger de att de är det enda alternativet eftersom alla andra partier är så lika varandra.

/…/

Vi behöver arbetskraftsinvandring inom vissa sektorer, det är viktigt för svensk ekonomi och välfärd. Vi har ett ansvar för att hjälpa till när människor flyr krig och terror, och det ansvaret ska vi förstås dela så rättvist som möjligt med andra länder. (Där finns en del i övrigt att önska från en del andra EU-länder.) Man kan förstås alltid diskutera vilka flyktingar som är i störst behov av vår hjälp. Men antalet invandrare är inte avgörande för landets ekonomi, invandring genererar också inkomster.

Det är inte partier som SD som kommer att fixa jobb och en ljusare framtid. Partierna är designade för protest, inte för att ändra något i grunden. Hellre än att stoppa eller minska invandringen borde vi arbeta för att integrera invandrare och få ut människor i jobb. Ju fler som jobbar, oavsett var de kommer ifrån, ju mer klirr i statskassan och ju mer välfärd för oss alla.