Ett turbulent år är snart slut, med EU-val, riksdagsval och hot om nyval i mars. 2015 lär bli ett minst lika turbulent år rent politiskt som 2014 varit. Hur det går är svårt att sia om, det beror helt på vilka frågor som kommer upp i valrörelsen, hur partierna klarar av att ta debatten med SD och hur starkt SD är rustat. Det är ännu oklart om Jimmie Åkesson kommer tillbaks på partiledarposten. Om han inte är är stark och laddad när han återvänder är det inte säkert att partiet vinner på att han gör det. Flera andra länder går till val, det ska bli intressant att se t ex hur Front national klarar sig i det franska valet och om UKIP fortsätter att växa i Storbritannien.
Gott nytt år önskar jag med några gamla musik- och dansklipp som jag visat förr, men som jag tänker kan passa bra igen! Mycket nöje!
Först ut norska skridskoprinsessan Sonia Henie (tyvärr dåligt ljud, fanns ett med bättre ljud tidigare men hittar det inte nu):
Sedan lite nyårskänsla med min favorit Carmen Miranda:
Igår väcktes jag av ett tidigt samtal från Ekot (som jag fick att ringa upp lite senare när jag vaknat och hunnit tänka efter). De ringde med anledning av det faktum att de senaste dagarna har så väl finansminister Magdalena Andersson som statsminister Stefan Löfven gått ut och kallat Sverigedemokraterna fascister. Frågan jag fick i morse var om jag höll med, och det gör jag inte.
Mitt svar, som rullade i Ekot hela lördagen (måste ha varit en nyhetsfattig dag) var att det finns många olika definitioner av vad den här typen av partier ska kallas, men det vanliga är inte att man kallar dem fascister. Det är det ganska få som gör, åtminstone om man tar del av den av den rikhaltiga forskningen på området. Jag nöjer mig för dagen med att hänvisa till en artikel i Internationalen av historikern Håkan Blomqvist, författare till en rad intressanta böcker (bland annat en om kommunisten Nils Flyg som blev någon slags vänsternazist på 1940-talet) som jag tycker sammanfattar frågan på ett bra sätt. Han konstaterar att fascism är något mycket värre än SD.
Statsvetare ser snarare en ny slags partifamilj som många kallar för exempelvis radikala högerpopulister och som består av nationalistiska, i regel konservativa, antiinvandringspartier som är starkt kritiska till etablissemanget och som agerar inom ramen för demokratin och parlamentarismen. Diskussionerna pågår ständigt kring vilka partier som ska räknas in, men SD ses mer eller mindre självklart som hemmahörande i den här gruppen. Modellen är franska Front national och på den korta listan över andra liknande partier hamnar t ex Österrikiska FPÖ, Vlaams Belang, Dansk folkeparti och nederländska Frihetspartiet. Partier som ju inte har en identisk politik, men ändå väldigt många gemensamma nämnare.
Det jag också pekade på i Ekot var problemet med att väljarna känner sig utpekade när statsministern benämner dem fascister, vilket kan vara otaktiskt med en ny valrörelse i antågande. Ordet fascism leder oss fel, och ger inga fördelar i försöken att bemöta SD på ett konstruktivt sätt.
Igår kväll fick jag mig tillsänd en text som passar så bra en dag som denna att det känns som den vore skriven för tillfället. Tage Danielsson insåg redan i februari 1977 vad det här handlade om, även då var inte minst vänstern snabb med att stämpla allt de inte gillade som fascism.
Om vikten av betydelsen
Ur Samlade tankar från roten
En far blev arg när sonen sa: ”Fascist!”
Han låste in sin pojke tills han lydde
och tog tillbaks och sa ”förlåt” till sist.
Far släpppte därvid ut den tvångsinsydde.
Far hade visat att han var fascist.
Han visste inte vad fascist betydde.
Nu uppstår frågan: visste sonen det?
Han skällde nästan alla för fascister.
Ett ord, så där i största allmänhet,
för att beteckna icke-kommunister.
Ett namn på folk som han som pesten skydde.
Han visste inte vad fascist betydde.
Det som förbryllade vår gosse var
att auktoritära våldstendenser
var något nytt i bilden av hans far.
Kan då ett ord ha såna konsekvenser?
Han sa det bara för att pappa snacka
som en förbannad slipsprydd borgarbracka.
Nåväl: tänk nu om fadern blev fascist
när sonen detta ord begynte skria?
Tänk om ett skällsord, som sin mening mist,
blir självuppfyllande som profetia!
Den slutsats man kan dra av detta lyder:
man måste veta vad ens ord betyder.
NYTT 8/12: Deltog i morse i SVT:s Gomorron Sverige i frågan om fascism där jag debatterade med Henrik Arnstad. De gav oss en extra minut fick vi reda på efteråt, men vet inte om det ändå blir så mycket klarare. Svårt att hinna bemöta och få med information i såhär pass komplicerade frågor i korta TV-inslag. Tidigare i morse medverkade jag och TV4:s reporter Helena Gissén i Nyhetsmorgon i TV4 för att diskutera SD:s kommunkonferens i helgen och skillnader och likheter mellan SD och motsvarande partier i de andra nordiska länderna.
Bilderna togs vid en demonstration vid Norrmalmstorg strax före riksdagsvalet september 2014 där Jimmie Åkesson höll tal. Foto: Anna-Lena Lodenius
Jag skriver på dagens Brännpunkt i Svenska Dagbladet om SD:s chanser i ett extra val. (Artikeln kommer i morgondagens papperstidning) Jag hör just att de ligger på 12-13 procent i opinionsmätningar som underskattade partiet med flera procentenheter före riksdagsvalet. Ett norskt opinionsinstitut som prickade in valresultatet exakt säger att stödet är 16 procent. Jag vet självklart inte hur det går, men om debatten inför extravalet spelar SD i händerna kan det säkert landa på 18-20 procent. Detta är självklart en gissning, och jag hoppas jag har fel. Men prognosen är inte osannolik.
NYTT: Se även intervju i Dagens Arena i samma ämne.
Såhär ser slutet av artikeln på SvD Brännpunkt ut:
”Politikens villkor har förändrats, vi har fler partier, väljare som oftare byter parti, som även byter mellan blocken, och bestämmer sig sent innan ett val. Vi har snabbare medier, inte minst sociala medier, som gynnar ytliga utspel, enkla budskap och tydliga partier med profilerade ledare. Kopplingen mellan samhällsklass och röstbeteende har minskat, bland annat eftersom partierna skiljer sig mindre åt i ekonomiska frågor. Det är värdefrågorna som skiljer partierna, synen på invandring, familj etc. Det har gjort att högerpopulistiska partier som SD fått en mer central plats i debatten. De relativa framgångarna för ett nytt parti som Fi kan också förklaras med dessa förändrade villkor.
Den här verkligheten måste partierna förhålla sig till. De kan inte fortsätta drömma om stabila majoriteter. Ett treblockssystem betyder att två av blocken måste samarbeta, eller att blocken måste brytas upp. Antingen blir det röd-blå samarbeten, eller så måste något parti gå högerpopulisterna till mötes i något avseende. Eftersom det senare förefaller otroligt återstår bara att de övriga partierna samarbetar. Det är inte troligt att ett extra val förändrar detta. Min gissning är att det antingen blir status quo eller så gå SD kraftigt framåt.
Det är ett känt faktum att koalitioner över blockgränserna också gynnar populistpartier på sikt eftersom de kan framställa sig som den enda oppositionen. Här pekar många på att röd-blå koalitioner föregick framgångarna för exempelvis Jörg Haiders Frihetsparti i Österrike och Pim Fortuyn i Nederländerna som banade väg för Geert Wilders Frihetspartiet. Men då handlade det om fasta koalitioner under en längre period. Det måste gå att samarbeta utan att sudda ut gränserna mellan partierna. Det är knappast enkelt, men jag skulle önska att det fanns en större ödmjukhet inför uppdraget.”
Anna-Lena Lodenius 