För övrigt tycker jag, fast jag kommer in sent i debatten, att vänsterpartiets Alice Åström (som jag tycker är en oftast vettig och bra person) blir medvetet missförstådd i debatten kring vänsterns förslag att ändra narkotikalagstiftningen.
Att vilja ändra lagen tillbaks till som det var alldeles nyligen – att en missbrukare som har narkotika i kroppen inte är kriminell – kan inte ses som narkotikaliberalism. Det är ren humanism. Den som är missbrukare är i någon mening sjuk, när han eller hon inte kan kontrollera missbruket behövs hjälp, inte straff. Notera att det inte ens handlar om att kriminalisera innehav av narkotika, och absolut inte om att göra det tillåtet att sälja narkotika.
Det här har säkert inte haft någon enorm betydelse. Sekretesslagen gör att vården inte anmäler. Polisen har nog med andra grövre narkotikabrott. Men jag har svårt att se varför missbruket ska vara kriminellt bara av rent moraliska skäl. För någon annan anledning kan jag inte se att det finns.
Anna-Lena Lodenius 
Intresserad av amerikansk politik har jag låtit mig influeras av liberaliseringsförespråkarna inom amerikanska högern. De har visat att kriget mot narkotikan skapar fler problem än vad en avkriminalisering skulle medföra.När narkotika var lagligt för länge sen, var det inget samhällsproblem av dagens mått. Det som förändrade detta var ungdomsrevolten på 60-talet för vilken cannabis blev en alternativ drog till vuxenvärldens alkohol. Detta i kombination med promiskuitet, legalisering av aborter och porr, liberala skilsmässolagar, ledde till en allmän normupplösning som spred användandet av rekreationsdroger som cannabis och kokain utanför de marginella bohemkretsarna och in i medelklassen samt nöjeslivet.Den svenska repressiva modellen är ganska cynisk, eftersom den medvetet skapar en grupp utslagna, till varnagel för de växande släktena. Liverpoolmodellen (läkarrecept för heroin och kokain) har visat att en heroinist eller kokainist kan fungera socialt och till och med försörja sig via ett arbete, om han eller hon slipper stigmatiseras, slipper jaga sin drog och betala överpris för den, som i sin tur omöjliggör ett normalt socialt liv, och leder till narkotikagenerad brottslighet i form av prostitution och bil- och lägenhetsinbrott.De enda som tjänar på detta är den organiserade brottsligheten, som använder de enorma intäkterna från narkotikahanteringen till investeringar i laglig företagsamhet.Är detta värt priset för att skrämma de flesta ungdomar från att testa t ex hasch? I så fall fungerar det dåligt. Väldigt många testar eller använder i begränsad omfattning under en kort period i livet partydroger utan att bli narkomaner. Sen kan man ju fråga sig vad feministernas tal om kvinnans rätt att bestämma över sin kropp blir värd, om man förbjuder henne att använda en viss drog.