Den här veckan skulle den iranska journalisten Parvin Ardalan, en av förgrundsfigurerna i den iranska kvinnorörelsen, ta emot Olof Palme-priset. Men som meddelats i medierna fick hon inte resa ut ur landet. Hon hade redan satt sig på planet när det kom fram personer till henne och meddelade att hon inte fick resa. Prisutdelningen blir ändå av som planerat på torsdag eftermiddag.
Jag har suttit i Olof Palmes minnesfond sedan mitten av 90-talet och kan ibland känna att sådana här pris får en särskild betydelse. I internationella sammanhang är Olof Palme fortfarande ett namn som räknas, även om det förstås inte är riktigt som förr. På grund av priset får händelsen en större uppmärksamhet och det sätter press på den iranska regimen. Läs t ex Arne Ruths kommentarer i Svenska Dagbladet. En bra artikel även i DN Kultur.
Anna-Lena Lodenius 
Jag är ingen Palmehatare, Anna-Lena. Jag bara kom ihåg den där grodan av honom som kom i samband med ett diplomatbesök. Han är dock svårslagen när det gäller misstag om man jämför med USA’s Iran-politik och Frankrikes. Dessutom så var folket i Iran ganska nöjda med Ayatollah Khomeini generellt sett.Jag anser dessutom att nuvarande statsminister är helt outstanding när det gäller att krypa inför diktaturer och dessutom föra en hemsk utrikespolitik i stort sett. Och då har inte han suttit särskilt länge jämfört med Palme, men har ändå redan lyckats slå Palmes fadäser när det gäller utrikespolitiken.Och, ja, han hade uppskattat årets val av Palmepristagare, det är jag helt övertygad om.
Det har skett många misstag i utrikespolitiken, vi har – rätt eller fel – trott på många regimer som inte visat sig hålla måttet. Det är bra att påminna sig om gamla försyndelser, men också viktigt att gå vidare. Är övertygad om att Olof Palme skulle ha uppskattat årets val av Palmepristagare.
läs här
Jag minns när Palme sa att Irans utrikesminister (hette han inte Tarik Aziz eller nåt sånt?) bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggranhet.