Jag är just hemkommen från några intensiva London-dagar. Här kommer några höjdpunkter från resan, jag tänker dela upp dem i tre delar. Först några museibesök:

David Bowie-utställningen på Victoria & Albert var så mycket större och mer fantastiskt än jag hade kunnat föreställa mig. Jag gillar Bowie, även om han inte varit någon av mina större idoler. Men att följa hans utveckling med kläder, musik, filmklipp, föremål etc är en fascinerande resa även för andra än fantaster.

Smarta tekniska lösningar gör att man hela tiden har rätt kommentarer och musik i hörlurarna beroende på var i utställningen man befinner sig. Smakfullt och välgjort. Besökaren får en nästan osannolikt heltäckande bild av allt i David Bowies karriär från hans konserter exponerade på gigantiska dukar till en pytteliten kokainsked som han brukade ha runt halsen på 70-talet.

Även resten av museet är för övrigt fantastiskt, brukar ofta hamna här när jag är i London. Uppskattade även en tillfällig music hall-utställning på första våningen med artefakter från dess storhetstid.

Hittade till exempel den här lustiga annonsen från Edinburgh 1813 där teatern uttrycker sin stora missbelåtenhet med en av sina skådespelare. Man blir lite nyfiken på vem den här Mr Berry kan ha varit.

Om massorna vallfärdar till Bowie – köa tidigt, de öppnar 10 och vi var där redan halv tio och fick biljett till dagen efter – är det färre som hittar till The Cinema Museum. Här häckar de verkliga filmentusiasterna i det som en gång var ett gammalt fattighus där bland annat Charlie Chalin bodde och arbetade med sin familj och över tusen andra personer.

Ta tunnelbanan till Elephant & Castle, använd en karta och följ den noga. Det är inte helt lätt att hitta hit men värt mödan. Museet består av enorma samlingar av biografrelaterade föremål, kläder, affischer, biljettluckor etc. Dessutom visas ofta intressanta filmer och föredrag under gemytliga former med många pauser då man kan fika med hembakta kakor eller ta en öl eller ett glas vin.

Den här gången lyssnade vi på den Oscarsbelönade historikern Kevin Brownlow som har en serie där han visar ovanliga filmfavoriter ur sina samlingar. Vi  fick vi bland annat se ”Stella Dallas” från 1925, har aldrig förut gråtit på en stumfilm men den här var otroligt stark och ska ha varit en av Chaplins favoritfilmer. (Det finns även en ljudfilm från 1937 som bygger på samma historia, den måste vara sämre.)