Jimmie Åkesson håller tal vid SD:s valupptakt på Långholmen i Stockholm 25 maj 2014. Foto: Anna-Lena Lodenius

Det finns inget skäl att misstro Stefan Löfvens när han försäkrar att han till varje pris vill minimera SD:s möjligheter till inflytande. Men vad han än gör kommer det antagligen att gynna SD, skriver jag idag på SvD.s debattsida Brännpunkt. Jag utgår från den vanliga teorin om att samarbete över blockgränserna, och en situation där partierna framstår som allt mer lika, är en viktig faktor för att högerpopulistiska partier växer sig starka:

”Hade Stefan Löfven bjudit in Vänsterpartiet till regeringen hade det blivit ett tydligt vänsteralternativ som hade kunnat ställas mot Alliansen. Det hade alltså funnits två distinkta alternativ i politiken. Men eftersom SD är vågmästare, och oftast stött Alliansens politik, hade de ju haft goda möjligheter att gång på gång tillsammans med Alliansen kullkasta regeringens förslag. I det läget hade SD kunnat få ett reellt inflytande.

Vänsterpartiet i opposition betyder att det finns en större frihet att konfrontera regeringen både från höger och från vänster. Men det betyder också att regeringen tänker sig att mer eller mindre regelmässigt gå över till högerblocket för att få stöd för sin politik. Intrycket för väljarna blir just det som högerpopulistiska partier alltid brukar lyfta fram: Det spelar igen roll vilket av de etablerade partierna man röstar på.

Slutsatsen blir pessimistisk: Oavsett vad Stefan Löfven väljer kommer det antagligen att gynna SD. I det första fallet direkt, i det andra nästa gång väljarna går till valurnorna. De finns ingen anledning att tro att SD:s 13 procent är något slags tak; Schweiziska folkpartiet har varit uppe och vänt på nästan 30 procent och FPÖ:s glansperiod nämndes tidigare. Sedan finns det förstås en rad faktorer som kan göra att stödet rasar. I korthet handlar det då ofta om svagheter inom det högerpopulistiska partiet och förändringar i omvärlden, men det är ämnet för en annan artikel.”