Hur ska andra partier, främst arbetarrörelsen, hantera högerpopulistiska partier? Det är ämnet för en ny antologi som publicerats av Friedrich Ebert Stiftungs Nordenkontor. De länder som diskuteras är Norge, Danmark, Sverige och Tyskland. Jag har skrivit det kapitel som handlar om Sverige. Texten är på engelska, och finns än så länge bara som pdf: Reclaiming action Progressives strategies in times of growing Right-Wing Populism in Denmark, Norway, Sweden and Germany.
Boken är ett resultat av en längre process, skribenterna har träffats flera gånger och diskussioner har pågått vid flera seminarier. Arbetet fick mig att fundera mycket kring både likheter och olikheter mellan länderna och de högerpopulistiska partierna. Situationen skiljer sig delvis, men den kan också ändra sig ganska fort. Som i Tyskland där man inte haft något betydande högerpopulistiskt parti i parlamentet tills alldeles nyligen. Jag tror det finns mycket att lära av att lyssna på erfarenheter från andra länder.
Sverige sticker ut genom att tillämpa en benhård isloleringsstrategi, men så har ju Sverigedemokraterna en annan mycket mörkare historia än partierna i de andra länderna. Att Fremskrittspartiet i Norge t ex är ett så accepterat parti handlar bland annat om en lång historia där partiet steg för steg tagit sig närmare etablissemanget. Men jag har ofta förvånats över hur lite människor i Norge ändå vet om starten på Fremskrittspartiet (med tanke på hur viktig starten för SD är i Sverige), och tittar vi på de åsikter som partiet förfäktar går det inte att säga generellt att Sverigedemokraterna är ett mer extremt parti. Hur ett parti bemöts handlar mer om traditioner än om uttalanden och praktisk politik.
Det finns förstås inga universallösningar på vad man kan göra för att begränsa högerpopulisternas inflytande. Men en tanke som flera fört fram är att det är viktigt att inte låta dem sätta agendan, att formulera egna visioner och inte minst föra fram ett tydligare klassperspektiv som nog en del av de som idag sviker socialdemokratiska partier har saknat.
Anna-Lena Lodenius 
Jag har följt dig en längre tid och delar många av dina tankar och värderingar men jag är inte säker på vilket parti som ska få min röst.
Kan du inte skriva en kortare redogörelse för de partier du rekommenderar och varför.
Tack för ditt engagemang.
Hej, tack för förtroendet. Men det är en fråga som känns svår att svara på. Det beror helt och hållet på vem du är och vad du vill. Jag som kämpar för lika värde, rättigheter och demokrati har valt att granska extremisterna, ytterkanterna som ofta ifrågasätter sådana grundläggande rättigheter. Men i övrigt har väl alla partier sitt berättigande, huvudfrågan är om du är vänster – stark stat, stor offentlig sektor – eller höger med större privat sektor, mer svängrum för företagen och lägre skatter. Själv är jag ju mer vänster, men kan ofta tycka att högern har bättre politk på vissa områden. Bland annat har den liberala högern ofta varit bättre på att agera mot åsiktsförtryck. Inget parti är perfekt, man fpr försöka se vilket parti som överensstämmer mest med ens åsikter.
Till dig Jonna.
Läs på partiernas hemsidor om deras politik eller gå ut i valstugorna och prata politik med partierna.
Du kan även se politiska debatter som sänds nu fram till valet på tv.
”Högerpopulism” är ju ett märkligt begrepp alltså, hur måste man vara för att sorteras in i den kategorin?
Högerpopulist, ja det kanske man är och det låter ju avsevärt bättre än högerextrema, fascist eller rasist.
Danskt Folkeparti blev i början stämplade som högerextrema, fascister osv, men nu har många år gått.
Och idag är de nog mer korrekt sedda som högerpopulistiska. Intressant, ska läsa boken.