Det behövs både piska och morot i kampen mot terrorism

Jag har skrivit ytterligare en artikel i en serie för Doku.nu om forskning kring radikal våldsbejakande jihadism. Den bygger på en essä som publicerades 2016 av The Carter Center i boken Countering Daesh Propaganda: Action-Oriented Research for Practical Outcomes. Säkerhetsexperten Rohan Gunaratna, ledare för ett institut som forskar kring politiskt våld och terrorism som är baserat i Singapore (”Best Practices: Rehabilitating and Reintegrating Foreign Fighters”), har skrivit om hur vi ska rehabilitera återvändare från t ex IS. Han menar att det inte räcker med att utmäta straff. Även de islamistiska extremister som grips och döms kommer en dag ut från fängelserna, och då utgör de ofta fortfarande en säkerhetsrisk.

Hittills har världssamfundets arbete mot IS framför allt varit inriktat på att bekämpa organisationen på plats i krigszonen. Därnäst har man diskuterat hur man ska angripa själva infrastrukturen, finansieringen, rekryteringen, resorna, kommunikationen etcetera. Åtgärder riktade mot återvändarna har knappast alls varit i fokus. Där behövs ett starkare fokus.

Arbetet mot terrorism är tvådelat, konstaterar Gunaratna. Det handlar dels om att utveckla samhällets motståndskraft mot extremism, alltså att vaccinera medborgarna mot terrorns idévärld, dels om att rehabilitera och återintegrera upprorsmän, terrorister och extremister. Han betonar att det inte räcker med att utmäta straff. Även de som gripits och döms kommer en dag ut från fängelset, och då utgör de ofta fortfarande en säkerhetsrisk. De kan ha övertygat andra fångar, och kanske också håller på att bygga upp nya terrornätverk.

Det polisära arbetet kan inte heller göra särskilt mycket åt den ideologi som motiverat dåden, eller minska möjligheterna för rekrytering och radikalisering av nya extremister. Därför måste det även finnas väl utvecklade strategier för att rehabilitera och återintegrera terrorister och extremister. Den modell som Gunaratna förordar bygger både på piska och morot. Vid sidan av de hårda medlen, som framför allt förvaltas av rättsväsendet, ska det finnas en öppenhet för den som är villig att förändra sig, och kanske även belöningar i form av kortare straff. Han betonar att detta inte får stå i motsättning till den helt berättigade sorg och chock som terrorns offer känner. Medvetenheten om vad vi riskerar om vi driver stora grupper av människor in i en fördjupad radikalisering bör vägleda oss i hur vi hanterar dem som faktiskt visar en potential till förändring.

”I annat fall kommer han att vara både en källa och bärare, han kommer att sända, replikera och multiplicera det ideologiska viruset.”

Gunaratna påminner om hur al-Qaida växte ur bristen på rehabilitering av de som krigat i Afghanistan. Många länder i arabvärlden vägrade att ta emot sina återvändare av rädsla för att konflikterna skulle uppstå i det egna landet (det är svårt att inte jämföra med hur vi nu ser hur dörrarna stängs för de tidigare IS-krigarna).  Den frustration och ilska som många som krigat i Afghanistan kände lade grunden för terroristgrupper som slogs i Kashmir, Bosnien och i andra konfliktzoner, och även för framväxten av al-Qaida och föregångarna till IS.

Om annalenalod

Journalist och författare, specialiserad på politiskt våld och extremism, både på höger- och vänsterkanten, skriver även om bl a högerpopulism och terrorism.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentarer granskas, skriv gärna kort och håll dig till ämnet!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s