Jag måste medge att jag först var precis lika entusiastisk som alla andra över att en mängd Sverige-demokrater avslöjats för grovt rasistiska uttalanden i Expressen. Att komma åt en dold agenda, vad Sverigedemokrater egentligen pratar om när de möts och vad som sägs bakom stängda dörrar, är vad alla som granskar partiet drömmer om. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på hur sådana här avslöjanden går till. Är det jättebra att medierna uppenbarligen har tillgång till en metod att knäcka anonyma identiteter på nätet, och förstår de att använda den med respekt för den personliga integriteten?
Min oro handlar om flera olika saker. Dels funderar jag på om vi hade accepterat att använda metoden mot andra politiska riktningar. Bakom avslöjandena i Expressen står Researchgruppen, som till stor del består av samma personer som tidigare kallade sig AFA-dokumentation, och som alltså är en del av den autonoma vänstern. Att deras kunskaper skulle användas mot de egna leden faller på sin egen orimlighet. Men vilka andra grupper skulle de kunna tänka sig att granska? Ja egentligen borde ju varje annan aktör på internet som har någon som helst form av makt eller uppdrag, t ex inom politiken, känna sig skakig.
Vilka åsikter och vilka beteenden är det vi ska fördöma? Var går gränsen? Kan personer som befattat sig med porr, udda former av sex, utomäktenskapliga förbindelser etc också hamna i skottgluggen? Jag har en känsla av att det i så fall mycket beror på någon slags diffus folkopinion. Att ha främlingsfientliga åsikter är inte straffbart, så det är knappast lagen som avgör.
Jag skulle inte vilja leva i ett samhälle där allt vi gör, även i form av olika alias på nätet, kan avslöjas och offentliggöras. Nätet är vår tids mötesplats och det är där vi både vill vara synliga och osynliga. Det här öppnar upp för en slags kränkning där den som äger agendan för dagen kan döma andra i en offentlig, men inte rättssäker, process. Metoden kan användas även mot personer som av rimliga syften agerar anonymt på nätet, och den kan säkert äventyra vissa personers säkerhet. Kanske av skäl som den som hänger ut någon inte kan förutse, för vad vet vi om människors personliga situation.
Jag vill betona att jag inte försvarar personer som håller fram Breivik som ett föredöme, och inte ens vagare former av främlingsfientlighet. Jag vill bara höja en varningsflagg. Jag tänker på Tove Janssons figur Stinky, äventyraren, och hans speciella relation till Muminpappan. I ”Skurken i muminhuset” luktar det illa och alla letar efter inkräktaren, som visar sig vara denna dubiösa karaktär som har en tvivelaktig historia ihop med Muminpappan som försvarar sig med att vi alla har sådana hörn som vi helst behåller för oss själva. Jag tycker det ligger en väldig klokskap i detta. Allt vi gör är kanske inte bra, uppbyggligt och förnuftigt, men så ser livet ut. Om medierna kan skaffa sig en närmast total insyn i allt vad alla gör på nätet betalar den som slirar, av mer eller mindre goda skäl, ett väldigt högt pris.
Anna-Lena Lodenius 