En slutsats man kan dra av Jimmy Windskogs bok ”Je ne regerette rien” om sin tid i Sverigedemokraterna är att det är ett under att partiet till sist letade sig in i riksdagen med tanke på hur få de var och mycket de stred inbördes. I övrigt är det här inte riktigt så spännande och lärorikt som jag hade hoppats.
Jimmy Windskog tillhörde ledningen i SD i många år innan han blev utesluten kring mitten av 2000-talet (han tillbakavisar anklagelser om att han ska ha gjort en Hitlerhälsning, men står fast vid sin kritik mot att en partikamrat har adopterade barn vilket han menar strider mot partilinjen). Han gick sedan över till utbrytarpartiet Nationaldemokraterna och borde alltså vara väl skickad att berätta om relationerna mellan SD och ND och klargöra för skillnaderna mellan partierna.
Att det är glest med avslöjanden om nazistförbindelser, våldsbrott och förgripliga uttalanden är en sak, det hade jag kanske inte heller förväntat mig att han skulle bjuda på. Då är bristen på analyser av partiets utveckling ett större problem. Umgänget mellan partiaktivisterna och deras inbördes relationer tar största utrymmet, det är många namn och Jimmys personliga omdömen om personerna i fråga.
Man kan förundras över att han tar så lätt på partikamraters politiska snedsteg. Han är till exempel övertygad om att Tina Hallgren-Bengtsson, tidigare bl a i kommunfullmäktige i Höör, som varit med på möten för Nationalsocialistisk Front och poserat på bild i brun uniform inte var någon riktig nazist (hon har senare lämnat både SD och NSF, numera Svenskarnas parti). Det finns omotiverade luckor. En tidigare ND-ledare ägnas många sidor och nedsättande omdömen, men det faktum att han blev utesluten ur partiet efter att ha dömts till fängelse för grov misshandel av sin flickvän förbigås helt.
Det framgår tydligt på flera ställen i texten att boken är skriven redan 2007. Varför den kommer ut först nu har jag ingen aning om, men det känns märkligt att detta inte kommenteras över huvud taget. Ser att flera andra som skrivit om boken påpekat det lustiga i att titeln är på franska, det är väl bara att hålla med. Dålig korrläsning, framför allt felstavade namn (han tror tydligen att Leif Zeilon heter Leif Zelion), drar också ner betyget.
Bokens främsta tillgång är att den ger en bild av partikulturen och människorna. För mig som råkade bo i samma kvarter som partikansliet under den här perioden, och ständigt krockade med en del av de flitigaste aktivisterna i garaget, ger det dessutom en extra dimension att få veta lite mer om vad alla förskrämda SD:are som försökte undvika mig egentligen sysslade med. En del av partiets senare framgångar kan säkert förklaras med att en handfull unga män ägnade helgerna åt att dela ut flygblad och utföra partiarbete ideellt sena nätter i en illa ventilerad lokal med obekväma militärbritsar. Man kan förstå om de känner en viss bitterhet idag när de ser hur Jimmie Åkesson och de andra glassar omkring i riksdagskorridorerna.
Se även: Jimmy Windeskogs blogg, Ostara förlag
Anna-Lena Lodenius 