Ser att regeringen tänker tillsätta en utredare, förre folkpartiledaren Bengt Westerberg, som ska titta på främlingsfientlighet och vad man kan göra åt den (se Svd). Bakgrunden är bland annat Sverigedemokraternas framgångar. Men det paradoxala är ju att svenskarna faktiskt blivit mindre intoleranta och att fler är positiva till invandring och flyktingmottagande jämfört med tidigare. (Se t ex AB ) Så hur förklarar man SD:s framgångar?
En anledning är förmodligen att SD blivit bättre på att mobilisera den grupp som är negativ till invandringen. En klart högre andel av SD:s väljare tycker att vi borde minska invandringen, föga förvånande. (Se DN, Expo)
En annan anledning är att folk inte bara röstar på SD för att de håller med partiet i invandringsfrågan (även om den är svår att undvika eftersom den letar sig in i alla andra frågor). Många ser också partiet som en spark i häcken på de etablerade partierna, som folkets protest mot eliten. Det populistiska inslaget spelar också en viktig roll.
Utredningens slutbetänkande väntas i oktober 2012. Utredaren ska, enligt integrationsminister Erik Ullenhag (FP) sammanställa all befintlig kunskap om främlingsfientliga och intoleranta attityder i samhället, ta reda på varför främlingsfientliga attityder uppstår, kartlägga det arbete som redan bedrivs mot främlingsfientlighet, och ”i den mån det är möjligt, analysera arbetets effekter”, försöka identifiera bristerna och hitta lösningarna samt föreslå nya åtgärder.
Låter som en tuff uppgift, inte minst är det svårt att bedöma utfallet av olika aktiviteter. Dels vet ju ingen hur situationen sett ut om man inte agerat på det sätt man gjorde, dels ser varje situation olika ut, åtgärderna måste förmodligen skräddarsys för olika tillfällen. En tredje fråga är vad man vill åstadkomma, vad som är målet. Det kan tyckas som självklart, men det är det inte. Lösningarna blir olika beroende på om man tycker att kriminalitet, åsikter, röstande eller något annat är huvudproblemet.
Tittar man på forskning kring högerpopulistiska partier så tyder den på att det är viktigt med en bredd i motståndet mot sådana krafter, att olika politiska läger och skilda aktörer formulerar olika visioner. En enad front mot främlingsfientlighet kan cementera blocken: de som är för och de som är emot. Vi skulle alltså söka mångfald av motåtgärder snarare än att staten pekar med hela handen och talar om vad folk ska tycka, vilket förhoppningsvis är i enlighet med liberal politik. (Självklart med en gemensam grundinställning om allas lika värde och rättigheter, oavsett bakgrund kulturellt, etniskt etc).
Om jag får hoppas är det väl detta jag drömmer om att utredningen kommer fram till. Sedan hoppas jag på att regeringen lyssnar på vad olika aktörer har att berätta, det finns många runtom i landet som kan en massa utifrån sina lokala och specifika förutsättningar. Risken med statliga utredningar är alltid att man uppfinner hjulet om och om igen.
Anna-Lena Lodenius 