Sannfinländarnas framgångar jämförs med Sverigedemokraternas. Talade just med Radio Sweden International som ville ha en kommentar. (Intervjun finns både att lyssna på och i en artikel här). Sannfinländarna är också ett värdekonservativt högerpopulistiskt parti, med EU-motstånd och negativ inställning till invandring och islam som viktiga inslag i politiken.
Däremot har Sannfinländarna en annan historia, de uppstod ur resterna av Finlands landsbygdsparti kring mitten av 1990-talet. SD:s bakgrund i nazistiska och fascistiska miljöer spökar fortfarande när partiet försöker vinna väljare. Det gör det möjligen svårare för SD att bli ett riktigt stort parti, men det är inte säkert att den kunskapen vaccinerar väljarna för evigt.
Sannfinländarnas kamp mot den svenskspråkiga minoritetens rättigheter, främst mot svenska som andraspråk i skolan, är också värd att nämna. Men det är ganska typiskt att högerpopulistiska partier har någon grupp inom landet som de riktar sig mot, jämför med Vlaams Belangs inställning till den fransktalande befolkningen i Belgien, hatet mot romer i östra Europa och i viss mån SD:s syn på samerna (även om det knappast är någon stor och viktig fråga för partiet).
Sådana här partier har svårt att samarbeta, försöken att ena partierna har sällan haft någon längre varaktighet (något jag skriver om i min nya bok ”Krutdurk Europa” som kommer i maj). Jag vet inte att SD och Sannfinländarna har haft några kontakter. Däremot fanns det tidigare band till det finländska partiet IKL, Fosterländska folkförbundet, som jag inte hört talas om på länge. IKL och SD ingick i något som kallade Nordnat och som var en del av Jean Marie Le Pens försök att bilda nätverk (Euronat och Internat). Båda partierna fick även ekonomiskt stöd av Front National i slutet av 1990-talet.
Se även: Svenska YLE:s valblogg, Merit Wagner på Newsmill (om partiets historia), Svd, DN






