Anna-Lena Lodenius

Svenska Dagbladet följer upp vårt debattinlägg i går med att undersöka om Miljöpartiet kan tänka sig att byta block trots allt om SD kommer in i riksdagen och blir vågmästare. Tidningen har genomfört en enkät och funnit att många ledande företrädare inte utesluter en sådan lösning.

Men på Svenska Dagbladets nätupplaga (se här) ligger redan en kraftfull dementi från Peter Eriksson som utesluter ett samarbete med Alliansen. I första hand är det ett rödgrönt samarbete som gäller, i andra hand ett mittensamarbete.

Jag tycker Maud Olofsson kom alldeles för lindrigt undan i partiledarutfrågningen när hon tillfrågades om möjliga lösningar om SD får en vågmästarroll (37,55 min in i inslaget). Det är ju lätt för henne att säga att hon inte vill ingå i en regering som består av kommunister (att Vänsterpartiet inte kallar sig kommunister och inte gjort det på länge nämndes men dränkte av entusiastiska applåder).

Men den fråga som inte ställdes är: Tycker Maud Olofsson att det är sämre med reformerade kommunister som ingår i ett etablerat samarbete med andra riksdagspartier som innebär tydliga ramar för vad vi kan förvänta oss än ett parti med rötter i nazismen som står för odemokratiska värderingar om olika rättigheter för människor beroende på ras, kultur, etnicitet, religion, kön, sexuell läggning etc?

Hur viktigt tycker hon det är att hålla borta ett sådant parti från makten? Uppenbarligen inte särskilt viktigt eftersom hon inte ens ser ett mittensamarbete som en lösning (alltså utan Vänsterpartiet). Rätten för kommunister att reformeras sparar hon för Kina egendomligt nog (detta nämns strax efter diskussionerna om Ohly och Vänsterpartiet). Dödsstraff och 190 000 som sitter i fängelser för sina åsikters skull är tydligen helt ok när det handlar om ett land som vi vill göra affärer med och som i vissa avseenden kan betraktas som kapitalistiskt.