Det blev en rörande ceremoni i fredags när vi samlades för att hylla årets Palmepristagare Dr Denis Mukwege i riksdagens andrakammarsal. Trycket var stort, alla som hade önskat fick inte plats. Bland gästerna märktes även hans 90-årige far.
Över en halv miljon kvinnor har våldtagits och stympats de senaste tio åren i Kongo-Kinshasa, gärningsmännen finns inom alla väpnade grupper som opererar i regionen. Denis Mukwege säger att detta ska förstås mot bakgrund av stora ekonomiska intressen. Förövarna vet mycket väl vad de gör. Såhär sa Mukwege vid ett Sida-seminarium i veckan:
”Kongolesiska kvinnor bär samhället på sina axlar – de uppfostrar barnen, ser till att de får utbildning och så vidare. Det är ett strategiskt val att bryta ner kvinnor på detta sätt, genom dem bryter man ner hela samhället.”
Mukwege är en nedstigen ängel, jag kan inte beskriva det bättre, sa en kvinna. En annan berättade om hur han har tid för varje patient och hur han är väldigt fysisk, tar i patienterna och bygger upp deras förtroende, kvinnor som är märkta av djupt traumatiska upplevelser. Under lunchen på fredagen hamnade jag intill en man från missionsorganisationen PMU Interlife som i praktiken äger det sjukhus som Mukwege arbetar på. Han berättade hur Mukwege längtar hem och har dåligt samvete för att han lämnar kollegorna i sticket, samtidigt som han förstår vikten av att skapa internationell opinion.
I höstas var Mukwege i Bryssel och talade för EU-parlamentet, då var ingen särskilt intresserad av att lyssna på vad han hade att berätta. Sedan kom ett FN-pris, priset som Årets afrikan och nu Olof Palme-priset. Förhoppningsvis kan intresset kring dessa pris bidra till att det politiska trycket ökar så att situationen förändras.
På bilden syns Dr Denis Mukwege med Palmefondens ordförande Pierre Schori, till vänster, och förre statsminister och tidigare ordförande i Olof Palmes Internationella Center, Ingvar Carlsson till höger.
Läs mer: Sida skriver om prisceremon, Röda korset, Dagen, PMU InterLife
Anna-Lena Lodenius 