Vem orkar gråta över Lissabonfördraget?

Publicerat den 21 november, 2008 av annalenalod

En stor nyhet i dessa dagar är förstås att riksdagen har godkänt Lissabonfördraget (se t ex Ekonyheterna, Svd, Politikerbloggen och DN). Eller rättare sagt borde ha varit. Uppmärksamheten kring beslutet kunde gott vara ännu större än den är, vilket t ex Jens Holm påpekar på sin blogg.

EU engagerar inte i folkdjupet, Lissabonfördraget är inte direkt något man sitter och avhandlar vid fikaborden. Mycket känns oklart. Handlar det här om att sälja ut Sverige och makten till EU eller är det bara en liten förskjutning av vissa beslut, i grunden mest en formalitet? Har fördraget en chans den här gången, kommer länderna att rösta igen det? Om EU ska ha en chans måste det till ett nytt fördrag, så mycket är säkert. Och EU behövs i vår tid, mer än någonsin. Även om man förstås kan ha en massa synpunkter på hur EU fungerar och hur de demokratiska strukturerna ser ut.

Sverigedemokraterna tar som väntat beskedet att riksdagen klubbade fördraget hårt, ”en svart dag” skriver Jimmie Åkesson. Sverigedemokratisk ungdom polisanmäler riksdagsmännen för högförräderi.

Mest berörd av alla verkar Mattias Karlsson som citerar Johan Ludvig Runeberg på sin blogg och kommenterar beskedet på följande vis:
”Ännu ett avgörande steg har därmed tagits mot att avveckla den fria och självständiga nation, som våra förfäder betalat för med sitt blod, sitt svett och sina tårar och som de lämnat i arv till oss att förvalta.”

Röster för och emot – som synes förekommer en hel del debatt trots allt, inte minst på bloggarna:
Robsten, Republikens röst i kungariket, Expressen/GT:s debattsida, Jinge, LO, Östersundsposten, Niklas Mattson, kristdemokrat, Kaj Raving, MXP Missional Experiences, Stefan Stenudd, Every Kinda People, Sidvind, Ryggraden,

Publicerat i EU, Lissabonfördraget, sd, Sverigedemokraterna | 9 kommentarer

Jag har varit på lägenhetskonsert

Publicerat den 21 november, 2008 av annalenalod

Jag har varit på en lägenhetskonsert. Det är inte var dag människor trycker ihop sig i en liten lägenhet för att lyssna på en trubadur. En vän som var där påpekade att såhär gjorde man förr i tiden i Tjeckien då regimen förbjöd politiska uttryck. Deras subversiva trubadurer, skådespelare etc uppträdde då hemma hos folk för att inte tilldra på sig makthavarnas blickar.

Här var det på sätt och vis tvärtom, det var det privata och personliga som blev ännu mer privat och personligt i den här inramningen. Fredrik af Trampe som brukar gå på Sunkit fyllde något så lågt så jag vågar inte ens nämna det. Han hade bjudit folk att följa med honom och lyssna på Peter Barlach på ett litet café intill där han bor. Men lokalen bygger om och fick problem med miljö- och hälsoskyddsmyndigheten bara några timmar innan. ”Då kan vi vara hemma hos mig i stället”, tyckte Trampe som för övrigt också uppträder som trubadur. Han skickade ut ett mail till alla han bjudit, och påpekade att det inte var ett skämt (vilket förstås var första tanken). Så där trängdes vi på golvet och sängen med trubadurens föräldrar och de som hade tänkt sig att besöka caféet men blivit lotsade till det alternativa spelstället.

Vad sjunger då Peter Barlach om? Det var valda delar av hans föreställning ”Den heliga familjen” som handlar om styvfamiljer, barn, vardagsliv, förbjudna lustar och längtan ut ur kärnfamiljen. Samt en lång underhållande monolog om ett måndagsexemplar till hund. Kanske inte en show som nödvändigtvis måste smyga in i en lägenhet för att undgå makthavarna. Men det blev sällsynt intimt. Och en klart udda upplevelse.

NYTT: Har upptäckt det finns några till blogginlägg om den här kvällen
Peter Barlach själv bidrar med inte mindre än tre blogginlägg: Förberedelser, publiken, samt min favorit där han visar upp logen, se även Supermatten

Publicerat i Fredrik af Trampe, Klubb Sunkit, Peter Barlach, Sunkit | Lämna en kommentar

Sexövergrepp, våld och död gjorde barnen apatiska

Publicerat den 18 november, 2008 av annalenalod

Nu kommer Rädda Barnens rapport om de apatiska flyktingbarnen. Rapporten, som framtagits i samarbete med Karolinska institutet, visar sig att det inte var något unikt. PRS eller Pervasive Refusal Syndrome, förekommer även i andra länder. Barnen i studien har varit med om traumatiska upplevelser som kan förklara deras beteende, som exempel nämns våld och våldtäkter. Av de 33 barn som undersöktes hade 25 själva utsatts för hot och våld i hemlandet och 13 hade bevittnat våldtäkter av närstående.

Varför var det så viktigt att skuldbelägga barnen, varför var det inte intressantare att försöka ställa de frågor som den här rapporten försöker få svar på: har det hänt som något som kan förklara varför barnen reagerade som de gjorde?

Jag antar att sista ordet inte är sagt om de apatiska flyktingbarnen, och fortfarande finns ingen förklaring till varför Sverige hade så många under en viss period. Det finns fortfarande barn som beter sig på ett liknande sätt, en ökning har märkts t ex i Flen. Men just nu vårdas mellan 15-20 sådana barn vilket är betydligt färre än när de var som flest och när debatten pågick som intensivast. Ska bli intressant att se hur rapporten bemöts.

Läs mer:Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter,

Publicerat i apatiska flyktingbarn, Rädda Barnen | 13 kommentarer