Anna-Lena Lodenius

Har ägnat mellandagar och nyårshelgen åt att komma ifatt med en del böcker jag aldrig hann med förra året. Som ”Myggor och tigrar” av Maja Lundgren. En tragisk bok, det är svårt att hitta det feministiska perspektivet som en del velat lyfta fram.

Det är sorgligt att hon är så fixerad vid relationer med personer som tillhör den kulturella ankdammen. Att det är så viktigt vem som gäller, som Vallgren som ska plockas ner, och inte gäller, t ex Stig Larsson som hon ser som en föredetting. Som läsare är det svårt att se en person med sådana anspråk att själv tillhöra eliten som ett offer.

Hennes sätt att övertolka rubriker och annat på Aftonbladets kultursida känns på gränsen till stört i en mer klinisk mening, men får mig också att tänka på Mia och Klara när de sitter i bilar och försöker tolka budskapet med olika mer eller mindre triviala handlingar som utförs av män de egentligen aldrig varit ihop med. Skillnaden är väl att Maja Lundgren faktiskt verkar ha haft ett förhållande med de flesta. Rätt många av de hon namnger är personer jag träffat i olika sammanhang, men jag tycker egentligen inte att det hon skriver är särskilt graverande för någon enda. Utom möjligen en gift chef. Men även han framstår egentligen som rätt mänsklig.

Vad det här har med camorran i Neapel att göra vet jag faktiskt inte. Har svårt att se parallellerna. Dessutom får man inte veta särskilt mycket om den. Den delen av berättelsen kröns med ett övergrepp som egentligen är den historia i boken som griper mest. Men den lär nog alla missa som bläddrar förbi Neapel-delarna och bara tar det som handlar om Sverige i jakt på skvaller, vilket jag tror är exakt vad många läsare gör.

FÖR ÖVRIGT: Kul att bokåret 2007 innehöll så många ”tunga” böcker som sålde bra och som alla verkade läsa. Som ”Den hemliga kocken”, ”Tyst hav”, flera böcker om klimatfrågan. Många gavs ut av på Ordfront som repat sig efter ekonomiska problem och kommit igen med förnyad styrka.