Kanske inte någon särskilt orginell åsikt, de flesta verkar vara överens (se t ex Expressen), men jag känner all respekt för Andreas Lundstedt som går ut med att han har hiv (i en intervju i tidningen QX). Det är lätt att tro att hiv inte finns eftersom ingen pratar om det. Fast det finns hela tiden. Det håller t o m på att öka lite framför allt i bögkretsar, läste jag idag. 400 smittade i år.
Vilket i och för sig inte är någonting jämfört med delar av Afrika. I Sverige kan man ju dessutom leva hyggligt med bromsmediciner. De har en del otrevliga biverkningar, men hiv betyder inte nära förestående död. Vilket det gjorde ganska nyligen, två av mina vänner dog i aids på 80-talet. Det gick rätt fort som jag minns, ett väldigt dramatiskt förlopp.
På bilden två hiv-smittade lärare som jag träffade i Kenya i januari. Jemimah till höger blev aldrig testad, fast hennes man dog i aids. Ingen berättade. Sedan fick hon fel medicin, steg två som ska ges när man blivit immun mot den första medicinen. Blir hon immun mot den här medicinen finns inget ytterligare att ta till. Numera får man i alla fall bromsmediciner av staten i Kenya, alltid en förbättring. Om läkedmedelsbolagen släppte på patenten skulle fler kunna få det, de borde vara en självklarthet både för Andreas Lundstedt och de som bor i södra Afrika.







