Anna-Lena Lodenius

Det blev stökigt som vanligt i Salem. Ungefär 1 000 personer tågade i den högerextremistiska manifestationen. 144 personer greps, av dessa var enligt Aftonbladet 38 ”tillresta autonoma”.

Insatsen på 500 poliser ska ha kostat skattebetalarna 6 miljoner kronor vilket är betydligt mer än t ex ett vanligt fotbollsderby. Vad nu den jämförelsen säger. Man kan tycka att yttrandefriheten aldrig kan kosta för mycket. Men detta måste också ställas mot vanliga människor i Salems utsatthet, att de ska leva som i en belägrad stad något dygn varje år är väl ingenting de direkt bett om.

Upplägget från arrangörernas sida är det vanliga: Vi har inget ansvar, vi kan inte hålla reda på alla som är där. Jag reagerar särskilt på ett uttalande i morgonens Svenska Dagbladet, just den artikel jag läser verkar ännu inte ligga på webben, där en representant för Nätverket mot rasism, Daniel Viklund, uttalar sig:
”Det är inte vår sak att fördöma vad andra människor gör och varför de är förbannade. Men jag kan säga att de är förbannade med rätta.”

Bodde jag i Salem skulle jag också vara förbannad på att någon med vett och vilja släppte lös en totalt ansvarslös mobb i min stad som under förevändning att de bekämpar rasism levde ut sina aggressioner mot alla möjliga andra mål. Tydligen hade t ex hemtjänsten ansett det nödvändigt att inte gå ut till gamla i det område där demonstrationen hölls under lördagen. Nästa år kanske man måste skicka med vakter med hemtjänstpersonalen. Sådana konsekvenser är absurda, och jag vägrar och tro att det är nödvändigt om avsikten är att visa sin avsky mot rasism. Det måste helt enkelt finnas värdigare sätt. (Klistermärke från arrangörerna av Salemmanifestationen 2007)