Har nu äntligen läst Åsa Lindberborgs roman ”Mig äger ingen” som så många berömt. Den var verkligen så bra som alla säger. Kände mig verkligt berörd av den.
Många verkar vilja klumpa ihop den med andra skildringar av att leva med alkolism som kommit på senare år, framför allt Alakoskis ”Svinalängorna”. Jag håller delvis med Åsa Linderborg, som intervjuas i senaste Fib Kulturfront, att klassperspektivet försvinner i artiklarna om hennes bok. Det gäller för all även recensionerna av Svinalängorna.
Samtidigt, om man nu ska anlägga ett klassperspektiv på detta, så slogs jag av att Åsa Linderborgs mamma blev riksdagskvinna så småningom. Även hennes mamma har alltså gjort en slags klassresa vilket ju måste ha betytt oerhört mycket, föreställer jag mig, för Åsa Linderborgs förmåga att ha distans och kunna analysera sitt liv med pappa och vad han stod för. Hon upphör att var en del av hans värld redan när hon går in i tonåren.
Som arbetarbarn (pappa var styckare, mamma städerska) kan jag fundera över om det är så att hon inte ser, eller väljer att inte se, de kulturella koderna och kraven på hur man förväntas agera i arbetarklassen. Som när hennes pappa dör och hon slänger hans kristallkrona i soporna (anar att den var infettad med tjocka lager nikotin, det är i och för sig ingenting som framgår). Vågar inte ens tänka på vad mina mostrar sagt om jag gjort något sådant. Eller vad de sagt om vänsterpartisten Kenneth Kvist fått förrätta släktens begravningar och blåsa tvärflöjt. Det handlar inte om etikettsbrott utan om något mycket allvarligare: att förhäva sig, vara annorlunda, göra sig till.
I FibK beskriver hon sin pappa som en outsider, men jag tycker det är rätt uppenbart att han ändå var väldigt präglad av den rädsla för förändring, vad människor tycker och hukandet för överheten (i form av hyresvärdar och andra) som jag känner igen från mina egna föräldrar. Vilka kraftuttryck som än for runt på fredagskvällarna hemma i vardagsrummet. Orerandet är mycket en kompensation för verklig makt i världen utanför. Inte uttryck för sann rebellisk anda (om det vore så väl). Vilket hon ju också noterar, aldrig att Leif går i ett enda demonstrationståg.
Prylar är en oerhörd trygghet, ingenting får förfaras. Vilka prylar som helst. Utgifter är dyrt, pengar är viktigt. Därför kuvert med sedlar när alla fyller år, finare än någon present. Alls inte brist på omtänksamhet. Alakoskis bok är mycket kargare och svartare, men samtidigt mindre känslosam, som om hon måste ta spjärn mot en neutral ton för att orka berätta. Det behovet har inte Åsa Lindberg. På sätt och vis blev det en bättre bok just därför. Det finns ett skäl till att nästan alla skildringar av arbetarklassen skrivs av de som inte helt och hållet, eller inte längre, är en del av den.
Anna-Lena Lodenius 