Anna-Lena Lodenius

Det excentriska gammaldags England samlas i UKIP, bilden tog jag vid UKIP:s konferens i Doncaster september 2014 och för den som inte ser det så är hunden dressad i UKIPs färger och med UKIPs emblem.

Sällan har så många svenskar i debatten varit så positiva till EU som efter segern för Brexit-sidan i den brittiska folkomröstningen, detta är i sig konstigt och anmärkningsvärt.

Omröstningen pekar på det problematiska med beslutande folkomröstningar (senare kommentar: rent formellt är den väl inte beslutande, men de har ju att rätta sig efter resultatet) ur en demokratisk synvinkel.Kan vi vara säkra på att de som röstar har klart för sig vad de båda alternativen innebär? Nej, knappast. I det här fallet var det ju dessutom ganska oklart vad de båda alternativen betyder i förlängningen, och är så fortfarande. Man kan ju fråga sig om alla de som nu röstade för ett utträde gjort det om de vetat att det kan innebära en upplösning av hela Storbritannien där det EU-vänliga Skottland och Nordirland bryter sig loss (i det senare fallet med en eventuell följd att gamla oroligheter och konflikter blossar upp igen)? Jag tror inte det.

Kan vi vara säkra på att inte tillfälliga debatter och känslosamma utspel som inte spelar någon roll i det långa loppet får en orimligt stor betydelse? Nej, tvärtom. Så är det ofta. Inte minst högerpopulistiska UKIP är duktiga på att underblåsa sådana ofta irrationella känslor och måla upp mer eller mindre realistiska hotbilder.

Men också själva tanken att en majoritet, om än aldrig så liten, ska slå en minoritet är tveksam. Ska som i det här fallet 48 procent behöva finna sig i att 52 procent fattat ett som de tycker säkert helt galet beslut som får stora följdverkningar? I vanliga fall försöker politiker nå fram till kompromisser, det är sällan något är antingen/eller. Hade det brittiska EU-medlemskapet kunnat förändras på något sätt som varit nog för att tillfredställa opinionen? Jag antar det.  Just nu har 3 miljoner skrivit under för att få en ny folkomröstning till stånd.

Även framöver måste Storbritannien – hur stort det nu blir framöver – förhålla sig till EU och precis som Norge måste de avtala om allt möjligt. Om någon av de som röstade tror att de kan vakna upp till en ny värld där britter gör som de vill oavsett resten av Europa så kommer de att bli djupt besvikna.

Margot Wallström säger att hon hoppas att detta blir en signal till EU om att det måste bli genomgripande förändringar av organisationen. Det är förstås sant, och nödvändigt. Men alldeles för sent, risken är förstås överhängande att EU-skeptiker i andra länder inte inväntar detta och Nederländerna och Danmark kan vara näst på tur. Camerons märkliga val att genomföra en folkomröstning som inte alls var nödvändig just nu kan få ännu mycket allvarligare konsekvenser än att skottar och nordirländare går sin egen väg. Det kommer säkert att påverka hela EU.