Senaste veckan har nyheterna duggat tätt om samröre mellan islamister och extremister och politiker i Miljöpartiet. Jag kan tycka att det finns något märkligt yrvaket över insikten att radikal islamism är ett växande problem i samhället, och att det även är något vi måste förhålla oss till i politiken.
Bara för att friska upp minnet: Redan för ett tiotal år sedan ifrågasatte många moderatpolitikern Abdirizak Waberi, f d riksdagsman och även tidigare ordförande i Islamiska förbundet i Sverige, som hävdade att kvinnor utan slöja skapar oro i samhället, propagerade för månggifte och att mannen har rätt att slå hustrun om hon är otrogen. 2013 debatterades Omar Mustafa, som aldrig valdes in i den socialdemokratiska partistyrelsen, eftersom han i sin roll som ordförande i samma organisation bjudit in föreläsare som spritt antisemitiska och homofoba budskap. Någonstans i perioden däremellan försökte Mahmoud Aldebe kandidera till riksdagen för Centerpartiet, trots att han hade en demokratisyn som ifrågasattes, t ex ville han införa sharialagar i Sverige. (Han drog tillbaks sin kandidatur och lämnade sedan partiet).
Nu är det alltså dags för Miljöpartiet där Mehmet Kaplan fått lämna posten som bostadsminister efter kritik mot möten med så väl högerextremister som radikala islamister. Därtill har Yasri Kahn, som var på väg in i partistyrelsen, ifrågasatts för att inte ta kvinnor i hand av religiösa skäl. Jag tycker han verkar problematisk även av andra skäl. I den här debatten har han svårt att ta avstånd från dödsstraff för ateister, och svamlar på ett sätt som borde få MP att ta sig en rejäl funderare på om han är rätt man för posten.
Jag fattar inte varför det kan passera att människor med annan kulturell och religiös bakgrund ska få framföra åsikter om kvinnor, homosexuella och judar som aldrig skulle godtagits om det gällt andra grupper, eller odla kontakter med grupper som står för sådana uppfattningar. Den typen av missriktad hänsyn är ett hån mot tanken om allas lika värde och rättigheter. Det vittnar också om väldigt låga tankar om vad man kan förvänta sig av muslimer i Sverige, en grupp som är lika sammansatt som kristenheten och andra religiösa grupper, och där många är precis lika oroade som alla andra över olika former av växande radikal islamism.
Eller för att citera Alexandra Ivanov i SvD: ”Föreställ er för ett ögonblick om finansminister Magdalena Andersson ätit söndagsmiddag med ‘Soldiers of Odins’ svenska ledare. Det hade med rätta väckt ramaskri: som minister representerar man Sverige.”
Se även Nalin Pekgul i TV4 och läs Kurdo Baksis artikel i UNTdär han hävdar att Kaplans band till Erdogans parti AKP är starkare än det med Miljöpartiet. Det senare är något jag bara har hans ord på, men det är helt klart att tanken att muslimer är portade i politiken knappast stämmer. Många av de som hörts i debatten kring bl a Kaplan har själva muslimsk bakgrund, syskonen Pekgul och Baksi är bara några exempel.
Anna-Lena Lodenius 