Vad är det som får människor att lämna extrema sektliknande miljöer och återgå till ett vanligt liv bland oss andra? Anna Sundberg berättar om sitt liv för journalisten Jesper Huor (som tidigare skrivit ”Sista resan till Phnom Penh”, 2006, och ”I väntan på talibanerna”, 2010) i boken ”Älskade terrorist – 16 år med militanta islamister” som fick mycket uppmärksamhet när den kom ut tidigare i våras. Jag läste den nyss, på en resa till New York, och fångdes av den ovanliga berättelsen inifrån om livet kring de människor som planerar många av terrordåden i vår tid.
Boken rekommenderas till alla som funderar kring motiven för radikalisering, men den väcker många frågor. Jesper Huor påpekar i sin inledning att han tror att Anna själv inte heller helt och hållet har svaren, och kanske är det så. Han har själv valt att vara relativt osynlig i texten, vi får det som framstår som Annas egna ord. Jag tycker, precis som flera recensenter, att han kunde ha varit mer ifrågasättande.
Anna beskrivs som en något förvirrad sökare som träffar en algerisk man och inordnar sig i livet som en radikal islamist på några få veckor. Hon blir miltantare än han, och tillsammans med den andra hustrun som mannen tar (och som hon först har svårt att acceptera) väljer hon själv att bära heltäckande slöja. Scenen där dessa två kvinnor rör sig ute i stadsmiljö och känner sig stolta, värdiga och som ”helläckra ninjor” (ordvalet är hennes eget) är en av de starkare. Hon är också flitig på sociala medier och guidar andra sökare att närma sig den radikala form av islam som hon själv har valt. Mycket har sagts om bokens intressanta skildringar av livet i terrornätverket, men jag vill gärna lägga till skildringen av kvinnorna och deras gemenskap, de framstår som synnerligen medvetna och aktiva bakom slöjorna.
När äktenskapet inte håller, mycket på grund av att mannen inte är en rättrogen muslim utan dricker och träffar andra kvinnor, hittar hon via likasinnade ”systrar” en mer seriös man, också algerier, som så småningom visar sig vara djupt involerad i den internationella terroriströrelsen. Hon lever med honom och barnen från det tidigare äktenskapet i flera olika länder, bland annat i Georgien.
De korta avsnitten där hennes ena son talar hör också till de starkaste. Han ser egendomligt nog tiden i Georgien som den lyckligaste i hans liv, trots fattigdomen och de på många sätt hårda villkoren som de levde under. Vid ett tillfälle får han och hans lillebror testa skjutvapen, de är då 5 och 3 år.
Jag reagerar också över hans skildring av livet i moskén i Brandbergen i början av 200o-talet. En man går runt och skrämmer barnen genom att visa att han har en Kalasjnikov i sin sportbag, och han spionerar på barnen och tjuvlyssnar på deras samtal. När han hör att de pratar om flickor drar han fram en lång kniv. Ibland visas det som Annas son kallar ”slaktvideos” i moskén, det vill säga vad som framstår som autentiska halshuggningar av CIA-agenter. Till sist vägrar sonen att gå dit mer, och Anna ställer sig på hans sida. Moskén i Brandbergen är numera stängd, men 2007 anklagades två män som brukade besöka den för samröre med terrorister, och en av de ledande i Al Qaidas bodde här innan han dödades i Irak. (Se vidare Gudmundson, Aftonbladet, SvD och SVT).
Jag blir inte övertygad om att Anna lämnar den här världen för att hon ändrat uppfattning. Det är sällan så det går till. Det är snarare så att livet blivit alldeles för svårt och konsekvenserna för tydliga. Att välja att byta spår helt blir därför en lättnad, och framstår som det enda rationella. Det här är något jag ofta hört efter samtal med personer i andra former av extremistiska miljöer, t ex f d nazister. De riskerar långa fängelsestraff, jagas av kronofogden, utsätts för repressalier och hot om våld, problemen hopar sig och i ljuset av detta ter sig det normala livet utanför sekten allt mer lockande. Att tänka nytt och rannsaka sig själv kommer senare. Det är därför jag inte tror på avradikalisering som börjar med ideologiska diskussioner. Första steget är kanske ett jobb, en annan bostadsort och helst en ny partner. Först därefter finns en grund att utgå från.
Jag tror också man ska vara medveten om att det finns en del fall där en total omvärdering av tidigare åsikter inte äger rum över huvud taget, eller möjligen att det bara sker en mindre förskjutning. Det finns ändå en samhällsvinst i att någon bestämt sig för att inte leva i enlighet med radikala åsikter. Ofta tar det säkert också tid, kanske ibland decennier, att landa i en förändrad världsbild. Vad Anna Sundberg tycker innerst inne blir jag inte riktigt klok på, men frågan är om det spelar så stor roll.
Anna-Lena Lodenius 