Anna-Lena Lodenius

Lugnt 1 maj-firande i Borlänge med Nordiska motståndsrörelsen

Publicerat den 1 maj, 2016 av annalenalod

Detta budskap fanns på banderoller och banners inför NMR:s 1 maj-demostration 2016.

Det har hittills gått ganska lugnt till i Borlänge, där Nordiska motståndsrörelsen (tidigare Svenska motståndsrörelsen) demonstrerar på 1 maj i år.
Runt 300 nazister är på plats, varav drygt 100 är klädda i identiska vita skjortor med svarta slipsar. De har mötts av ungefär lika många motdemonstranter från olika organisationer som Nätverket Dalarna mot rasism och We are Dalarna (en representant för den senare gruppen genomförde i veckan en gödselattack mot den plats som NMR valt för sitt möte). Polisen har hittills (detta skrivs kl 15.45) framångsrikt lyckats hålla isär grupperna, frånsett någon mindre sammandrabbning som var över på mindre än en minut.

Svenska motståndsrörelsen kallar sig numera Nordiska motståndrörelsen och har bildat ett politiskt parti.

Många medier är på plats, och lokala medier direktsänder hela dagen (SVT Dalarna och Dalarnas Tidningar). Det blir på ett märkligt sätt en situation där medienärvaron gör att alla närmast förväntar sig bråk. Så var det också tidigare vid de årliga manifestationerna på Karl XII:s dödsdag 30 november och senare vid den återkommande Salmemanifestationen i början av december. Själv är jag standby för SVT ifall det händer något. Det har det å andra sidan gjort ibland vid liknande tillfällen, så någon helt omotiverad nyhetsprioritering är det väl inte. Dagen är ju inte heller slut än, ibland uppstår sammandrabbningar efteråt.

Någon kanske kan undra över varför nazister väljer att demonstrera på 1 maj. Att nazismen ser sig som en arbetarrörelse är ingenting nytt. Redan tyska nazistpartiet firade 1 maj när Hitler blivit Rikskansler 1933, men intog redan dagen därpå ett antal fackliga kontor och fängslade en rad fackliga aktivister. Nazismen, då som nu, prioriterar nationell samling framför klasskamp och allt det som facket står för. Icke desto mindre försöker de då och då blanda sig in i arbetarrörelsens dag. Senast var väl 2014 i Jönköping då numera nedlagda Svenskarnas parti tågade i Jönköping. NMR har valt mottot ”Kamp mot storfinans och folkförrädare” som kan utläsas som ett antisemitiskt slagord.

Hans Lindqvist, tidigare journalist på Falukuriren och författare till en utmärkt bok om nazism i Sverige som kom något decennium innan jag började bevaka ämnet (”Fascism i dag – förtrupper eller eftersläntrare”, Federativs) resonerade klokt i lokal-TV om att man nog inte ska se det som hänt idag som en uttryck för att nazismen i Sverige vädrar morgonluft. Tvärtom menade han att det kanske är bra att de väljer gårdagens former och uttryckssätt eftersom de då sannolikt lockar betydligt färre än om de valt att uppdatera sig.

Efter att en rad organisationer som Svenskarnas parti och Nationaldemokraterna lagt ner framstår NMR som en av få någorlunda synliga grupperingar inom den svenska extremhögern. Det betyder inte att alla i de här miljöerna tycker att det här är rätt organisation att stödja, då skulle fler ha tagit sig till Borlänge idag. NMR sitter ju i Ludvika kommunfullmäktige (Per Öberg) och har en ersättare i just Borlänge kommun. Men i båda fallen beror det på att de kuppat sig in på listor för SD. Jag bedömer det som otroligt att de kan ta sig in i motsvarande politiska församlingar av egen kraft. Svenskarnas parti som framstod som öppnare och mindre extrema fick ju inte ett enda mandat i valet 2014, vilket var en orsak till att de senare lade ner verksamheten. Däremot kan förstås deras närvaro upplevas som hotfull och obehaglig, och det är ju ingen tvekan om att de har ett odemokratiskt och hatiskt budskap och att många av företrädarna är dömda för mer eller mindre grova brott.

Publicerat i Uncategorized | Märkt 1 maj, Borlänge, Nationaldemokraterna, Nazister, NMR, Nordiska motståndsrörelsen, Svenska motståndsrörelsen, Svenskarnas parti | 8 kommentarer

Yrvaken insikt om islamismen i politiken

Publicerat den 22 april, 2016 av annalenalod

Senaste veckan har nyheterna duggat tätt om samröre mellan islamister och extremister och politiker i Miljöpartiet. Jag kan tycka att det finns något märkligt yrvaket över insikten att radikal islamism är ett växande problem i samhället, och att det även är något vi måste förhålla oss till i politiken.

Bara för att friska upp minnet: Redan för ett tiotal år sedan ifrågasatte många moderatpolitikern Abdirizak Waberi, f d riksdagsman och även tidigare ordförande i Islamiska förbundet i Sverige, som hävdade att kvinnor utan slöja skapar oro i samhället, propagerade för månggifte och att mannen har rätt att slå hustrun om hon är otrogen. 2013 debatterades Omar Mustafa, som aldrig valdes in i den socialdemokratiska partistyrelsen, eftersom han i sin roll som ordförande i samma organisation bjudit in föreläsare som spritt antisemitiska och homofoba budskap. Någonstans i perioden däremellan försökte Mahmoud Aldebe kandidera till riksdagen för Centerpartiet, trots att han hade en demokratisyn som ifrågasattes, t ex ville han införa sharialagar i Sverige. (Han drog tillbaks sin kandidatur och lämnade sedan partiet).

Nu är det alltså dags för Miljöpartiet där Mehmet Kaplan fått lämna posten som bostadsminister efter kritik mot möten med så väl högerextremister som radikala islamister. Därtill har Yasri Kahn, som var på väg in i partistyrelsen, ifrågasatts för att inte ta kvinnor i hand av religiösa skäl. Jag tycker han verkar problematisk även av andra skäl. I den här debatten har han svårt att ta avstånd från dödsstraff för ateister, och svamlar på ett sätt som borde få MP att ta sig en rejäl funderare på om han är rätt man för posten.

Jag fattar inte varför det kan passera att människor med annan kulturell och religiös bakgrund ska få framföra åsikter om kvinnor, homosexuella och judar som aldrig skulle godtagits om det gällt andra grupper, eller odla kontakter med grupper som står för sådana uppfattningar. Den typen av missriktad hänsyn är ett hån mot tanken om allas lika värde och rättigheter. Det vittnar också om väldigt låga tankar om vad man kan förvänta sig av muslimer i Sverige, en grupp som är lika sammansatt som kristenheten och andra religiösa grupper, och där många är precis lika oroade som alla andra över olika former av växande radikal islamism.

Eller för att citera Alexandra Ivanov i SvD: ”Föreställ er för ett ögonblick om finansminister Magdalena Andersson ätit söndagsmiddag med ‘Soldiers of Odins’ svenska ledare. Det hade med rätta väckt ramaskri: som minister representerar man Sverige.”

Se även Nalin Pekgul i TV4 och läs Kurdo Baksis artikel i UNTdär han hävdar att Kaplans band till Erdogans parti AKP är starkare än det med Miljöpartiet. Det senare är något jag bara har hans ord på, men det är helt klart att tanken att muslimer är portade i politiken knappast stämmer. Många av de som hörts i debatten kring bl a Kaplan har själva muslimsk bakgrund, syskonen Pekgul och Baksi är bara några exempel.

Publicerat i Uncategorized | Märkt Abdirizak Waberi, Centerpartiet, Islamiska förbundet, Kurdo Baksi, Mahmoud Albede, Mehmet Kaplan, miljöpartiet, Nalin Pekgul, Omar Mustafa, Socialdemokraterna, Yasri Kahn | 22 kommentarer

Fler offer för terror på 1970-talet

Publicerat den 29 mars, 2016 av annalenalod

Det är lätt att tänka att terrorhotet har ökat i världen med tanke på allt som hänt på senare tid i Paris, Bryssel, Irak och Pakistan. Men frågan om det är värre idag än tidigare låter sig inte enkelt besvaras. I veckan publicerade brittiska Telegraph en sammanställning som visar att antalet offer i terrordåd i Västeuropa var betydligt fler på 1970-talet, t ex en bit över 400 offer både 1972 och 1973. Skillnaden då var att dåden utfördes av många olika grupper, och att varje enskilt dåd kanske inte krävde lika många offer.

Flest offer var det i Storbritannien, till stor del på grund av händelser kopplade till IRA. Separatister i baskiska ETA stod för mycket av våldet i Spanien, totalt beräknas 800 människor ha fått sätta livet till just på grund av ETA.

Sedan fanns ju en våg av terror från vänstergrupper. Ungefär 34 personer antas ha fått sätta livet till på grund av RAF i Tyskland, och antagligen ännu många fler på grund av Röda brigaderna i Italien, men där har jag ingen totalsiffra. Jag skrev en omfattande artikel om terrorism under 1970-talet i tidningen Populär historia 2012 (bloggtexten är längre än den som förekom i tidningen).

Vissa typer av terrordåd var vanligare då. Kidnappningar förekom i 73 länder, särskilt i Italien, Spanien och Latinamerika. Från 1968 till 1982 förekom 409 internationella kidnappningar och 951 personer togs som gisslan. 1969 stod flygkapningar för nästan hälften av alla internationella terrorattacker. När man började installera metalldetektorer på flygplatserna kring 1973 minskade antalet kapningar med över 90 procent.

Våldet fortsatte, om än i mindre skala, även under 1980-talet. Några av de värsta dåden inträffade 1980 och var kopplade till högerextremister: Bombdådet på Oktoberfesten i München som tog livet av 13 och sårade inte mindre än 312 personer samt Bolognamassakern på järnvägsstationen i Bologna då 85 personer dödades av en sprängladdning (cirka 250 skadades). Högerextremister låg även bakom bombådet i Oklahoma 1995 som skördade 168 människoliv (annars var 1990-talet relativt lugnt med förhållandevis få terrordåd i västvärlden). Till detta bör läggas statsterrorism, före 9/11 var Lockerbieattentatet, som utfördes på uppdrag av Libyens diktator Khadaffi 1988 och skördade 270 liv, det största terrordådet i västvärlden.

På senare år är det som bekant framför allt radikala jihadistgrupper som är det största hotet. Jag medverkade i Gomorron i SVT i morse (vårt inslag sändes kl 7.15 och det är cirka 50 minuter in i programmet) tillsammans med forskaren Peder Hyllengren som är kopplad till Försvarshögskolan. Han påtalade att hotet inte bara kan mätas i antal offer, majoriteten av de islamistiska attackerna på senare år har polisen avvärjt på förhand. Polisen i Storbritannien lyckas varje år stoppa ett terrordåd av samma storlek som det som ägde rum i Londons tunnelbana 2005. Detta visar på hur viktigt det är med ett effektivt gränsöverskridande underrättelsearbete, och att polisen har adekvat kunskap och nog med resurser.

Sedan är frågan om antalet döda är en bra indikator, ibland skadas oerhört många. Det radikala jihadistdådet i Madrid 2004 dödade 192 men skadade hela 1 800 personer.

Vissa vill ställa kraftfulla insatser från polisen sida och stränga straff mot sociala insatser för att försöka skapa förutsättningar för att unga människor inte dras till terrorgrupper. Jag tycker det är självklart att vi behöver båda perspektiven. Med detta sagt, skälen för att åka t ex till IS är formodligen lika många som antalet individer. Det finns en grupp terrorister som är högutbildade och kvalificerade att utföra avancerade dåd, men det finns också många med en bakgrund i kriminalitet, drogmissbruk och utanförskap, en sådan bakgrund hade flera av gärningsmännen bakom terrordåden i Paris och Bryssel.