Intressant att se att kvällstidningarna valt varsin stor nyhet. Att vi byter regering måste väl ändå anses som det viktigaste. Men att nästan 800 000 personer röstat på SD är förstås sensationellt. Foto: Anna-Lena Lodenius
En av valets stora nyheter var förstås att Sverigedemokraterna fick hela 13 procent av rösterna i riksdagsvalet. Partiet har fördubblats i varje val sedan starten 1988. Nu gick det ännu lite bättre, i förra valet fick partiet 5,7 procent.
Eftervalsdebatten är redan i full gång, och teorierna om varför partiet gått så bra är många. Ökade klyftor, misslyckad integration och partiernas svårigheter att få ut sin politik är bara några av förslagen. Den bästa analysen jag sett under dagen är Ann-Cathrine Jungars i Svd som lyfter partiets målmedvetna organiseringsarbete.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur sådana här politiska förändringar ofta följer ett mönster över stora delar av Europa. Det har länge funnits liknande partier som SD i andra länder, och rätt var det är växer de sig väldigt stora. Ofta har detta skett i samband med att andra partier blivit allt mer lika, kanske sökt allianser över blockgränserna och suddat bort olikheter i en vilja att både behålla makten och hålla ute högerpopulisterna (det namn många väljer för den här typen av partier). SD lockar väljare som är skeptiska till etablissemanget och vill ha något nytt.
Jag kom plötsligt att tänka på något jag ska ha sagt redan 1999 (fråga mig inte var), och som plockades upp av tidskriften Neo för något år sedan. Här förutspår jag att SD plötsligt ska vara tredje största parti. Det dröjde ju ett tag innan det hände, men jag tror att jag baserade min slutsats på just detta att om det har hänt i andra länder kan det hända här.
Att mobba ut SD lönar sig föga, det visar väl Expressens kampanj i valrörelsens slutspurt där det tog hjälp av Researchgruppen, igen, som knäckte nätalias för att se vad vissa SD-representanter säger i olika nätforum. De hittade en hel del obehagliga uttalanden. Jag är inte förvånad. SD har nog fler personer som kan göra sådant än de andra partierna. Men Janne Josefssons omtalade valstugereportage 2002 visade ju att liknande åsikter även finns i andra partier.
Jag kan ha synpunkter på det integritetskränkande i att organisationer med inslag av våldsvänster ska ha tillgång till känsliga privata uppgifter, det finns något oetiskt i metoderna oavsett resultatet. Men man kan också ifrågasätta värdet av publiceringarna. Uppenbarligen anser inte SD:s väljare att det här är någon stor sak, det bara förstärker bilden av att partiet är mobbat, vilket gör dem ännu mer lojala. Åtminstone kortsiktigt. SD svarade med att mobba ut Expressen som inte fick komma in på partiets valvaka.
Anna-Lena Lodenius 