Kristina Winberg, SD, väntar på att bli intervjuad i SVT:s valvaka efter framgångarna i valet. Hon tog det första av SD:s två mandat till EU-parlamentet. Foto: Anna-Lena Lodenius
Nu kommer de lätt chockade analyserna av EU-parlamentsvalet, och mest av allt skrällde framgångarna för högerextremistiska och högerpopulistiska partier. I Sverige fick ju SD 9,7 procent av rösterna vilket räcker till 2 mandat. Men mest anmärkningsvärda är annars framgångarna för Nationella fronten i Frankrike som ser ut att få nästan 25 procent av rösterna och blir landets största parti (och som kräver nyval på grund av detta). Det räcker i så fall till 24 mandat (Sverige har totalt 20 mandat i EU-parlamentet).
I Danmark har Dansk Folkeparti också blivit landets största parti med runt en fjärdedel av rösterna. Rösträkningen går långsamt i Storbritannien som röstade för flera dagar sedan, men det mesta tyder på att Nigel Farages UKIP också går kraftigt framåt med runt 25 procent (eller möjligen ännu mer, kanske 27 procent) av rösterna. Det är sensationellt mot bakgrund av hur Storbritannien så länge präglats av ett majoritetsvalssystem där Labour och det konservativa partiet funnits på den absoluta toppen. Möjligen slår UKIP nu båda.
Att skapa grupper för den här typen av partier, vilket är nyckeln till pengar och talartid i parlamentet, har alltid varit svårt vilket bland annat beror på att det finns mycket som skiljer partierna åt. Dessutom backar partier och försvinner i vissa länder, inte minst i östra Europa. Marine Le Pen och Geert Wilders nederländska Frihetspartiet (som backade kraftigt i valet och ser ut att tappa minst 1 mandat) försöker att få ihop en samling partier under namnet European Alliance for Freedom, EAF, och SDs internationella sekreterare Kent Ekeroth har ingått i den partigrupp med samma namn som bildades 2010. Men så sent som i mars hotade han med att hoppa av gruppen på grund av uttalanden från det österrikiska frihetspartiet FPÖ:s ledamot Andreas Mölzer som bl a hävdat att Tredje riket hade mindre regelkrångel än EU och att EU riskerar att bli ett ”konglomerat av negrer” på grund av invandringen.
Det har diskuterats att följande partier borde vara aktuella att ta plats i EAF:s grupp – det behövs partier från 7 länder: Vlaams Belang från Belgien, Lega Nord från Italien, det Österrikiska Frihetspartiet (som fick nästan 20 procent av rösterna) samt möjligen SD och det slovakiska nationalistpartiet. Men inte minst de två sistnämnda partierna tvekar ännu vilken grupp de vill tillhöra, och inväntar också besked om var de är välkomna. SD skulle gärna arbeta nära Dansk Folkeparti som ingått i parlamentets minsta grupp Europe for Freedom and Democracy, EFD, som dominerats av Nigel Farage och UKIP. DF har gjort klart att ett samarbete med Marine Le Pen är otänkbart, och om DF ska fortsätta att ha ett närmare samröre med SD måste de nog avsluta relationerna åt det hållet. Men frågan är om inte UKIP och de andra i EFD-gruppen i alla fall tycker att SD är ett för extremt parti för att passa in.
Det är också värt att notera att EFD-gruppen i dagsläget ser minst lika skakig ut som EAF. Det finns ett stort missnöje inom gruppen med UKIP:s ledare Nigel Farage som är mer intresserad av brittisk inrikespolitik än av att sitta i EU-parlamentet. Både Lega Nord och det slovakiska nationalistpartiet, som tidigare tillhört EFD, överväger att gå över till EAF. Det är inte helt lätt att se vilka partier som i så fall kan fylla deras platser. Euro-skeptiska Alternativ für Deutchland, AfD, som är kometen i det tyska EU-valet har t ex deklarerat att de inte vill samarbeta med UKIP. Sannfinländarna, som fick 12,9 procent, och också ingått i EFD, har odlat kontakter med det konservativa partiet i Storbritannien och skulle kunna överväga att komma med i EU:s största grupp EPP där även de svenska moderaterna och kristdemokraterna är med.
Ytterligare ett alternativ för SD är att inte tillhöra en grupp. Det kan vara den enklaste lösningen och ett bättre val för att inte behöva försvara extrema uttalanden från andra partier i Europa inför de svenska väljarna. Det är sannolikt mot bakgrund av detta som Jimmie Åkesson håller öppet för möjligheten att SD inte väljer grupp förrän efter riksdagsvalet i september.
I medierna: Jag medverkade i gårdagens valvaka i SVT (panel ca 1.40 in i den fyra timmar långa sändningen) och var också med i måndagskvällens Kulturnyheterna (inslaget börjar en minut in i klippet) – men jag måste säga att jag tycker det var tråkigt att de valde att på nytt vinkla på andra världskriget och nazismen, intervjun med handlade nästan bara om att det är mer mainstream-inriktade partier som går framåt men det märks inte i inslaget. Men Per Svensson är bra som alltid.
NYTT MÅNDAG 27 MAJ: I kvällens Aktuellt meddelade Jimmie Åkesson att SD uppenbarligen bestämt sig för vilka partier de vill samarbeta med, och det gick oväntat fort. UKIP och Dansk Folkeparti är det som gäller. Om de blir accepterade i deras grupp vill säga. Om inte är SD hellre grupplösa, var det besked Jimmie Åkesson kom med.
Anna-Lena Lodenius 