Det var modigt av Mona Sahlin att ta debatten mot Jimmie Åkesson. Och rätt. Någon gång måste det göras. Hellre börja nu än 2010 mitt i valrörelsen. Självklart tjänar Sverigedemokraterna på att synas. De flesta har fortfarande väldigt negativa förväntningar, det är svårt att inte överträffa dessa. Men på sikt, när partiet synts mer och mediebevakningen normaliseras, kan partiet inte längre räkna med sådana fördelar. Bättre att detta händer nu än 2010. (Debatterade detta i Nyhetsmorgon i TV 4 i morse och i Godmorgon, Världen! i P1 på söndag).
Jag var förvånad över att Mona Sahlin kändes så osäker. Men vid närmare eftertanke kanske det inte är så konstigt. Hon brukar vara en vass debattör som når ut, med konkreta exempel ur verkligheten och ett språk som inte låter som andra politikers. Nu var rollfördelningen den motsatta. Åkesson var mannen ur verkligheten (sa han), Sahlin framstod som betongpolitikern. Som ska försvara de politiska besluten.
Det är knappast bara den förra socialdemokratiska regeringens fel att det ser ut som det gör med problem med integration, med stora flyktingströmmar, med fundamentalism som växer i vissa grupper etc. Det handlar väldigt lite om nationell politik, alla länder i vår del av världen har samma utveckling. Men i det här laget hamnar hon i försvarsposition och det är en otacksam roll.
Socialdemokraterna måste släppa tanken att sd är ett kryptofascistiskt odemokratiskt parti som har en dold agenda. Det är inte heller självklart en del av högern. De är ett populistiskt missnöjesparti som spelar på att måla upp ett gap mellan eliten och folket, mellan de andra partierna och det egna partiet. Som förenklar och ger enkla svar på svåra frågor och som aldrig behöver ta ansvar för någonting eftersom de står utanför (och som sällan hamnar i den ställningen att de behöver göra det – om de får makt brukar de lugna ner sig betänkligt och bli nästan som andra partier, titta på Fremskrittspartiet i Norge).
Mona Sahlin, och andra politiker också för den delen, borde lyssna på kollegor i andra länder med en längre erfarenhet (Danmark, Norge, Österrike, Frankrike etc). Hur gör de andra partierna där? Finns det lyckade exempel? Jag föreställer mig att det finns kunskap att hämta, vi i Sverige är nybörjare på sånt här och Ny Demokrati var trots allt en ganska lätt match som brakade ihop av interna problem innan de hann utvecklas till något verkligt hot.
Sd sätter fingret på problem. Men de har inga lösningar. De andra partierna, även socialdemokraterna, måste arbeta mer på att hitta trovärdiga lösningar. Det räcker inte att säga att sd har fel och försöka svartmåla partiet, eftersom man i viss mån måste ge sd rätt i deras verklighetsbeskrivning. Den dag andra partier visar att de tar problemen med Rosengård och slitningar som uppstår i ett mångkulturellt samhälle både på allvar och kan vända detta till något positivt saknar sd grogrund för att växa. Det är jag övertygad om.
Anna-Lena Lodenius 
Du skriver att främlingsfientliga missnöjespartier brukar lugna ner sig när de kommer in i riksdagen, tror jag bara gäller om det finns en lucka att fylla där. Vi har redan vårat folkparti på den platsen. Med ”hårdare tag”, ”ordning och reda” och ”man får vad man förtjänar” mentaliteten. Ingen av dessa tillvägagångssätt har visat sig vara hjälpande på någon situation mer än att fånga några förvirrade väljare.
Bra inlägg!
Det har skrivits så mycket, jag har skrivit så mycket om denna debatt nu, så det kan räcka. En sak vill jag dock ta upp, detta med ”enkla lösningar på svåra problem”. Denna sats börjar i sig bli en floskel. Det är aldrig någon som nämner vilka svåra problem (skulle kunna vara t.ex situationen i Rosengård), vilka enkla lösningar, (skulle kunna vara fryst invandring, en enkel men den enda verksamma lösningen, är det inte det som gäller?). vad har då de andra partierna för lösningar på dessa svåra frågor, kanske inga alls, är det bättre? De kanske kör taktiken med prat i det oändliga (som Sabuni nu i DN). Jämför då det ”populistiska” partiets ”enkla” lösningar rättvist med de lösningar som de andra partierna har. frågan är inte om lösningarna är enkla eller inte, frågan är om de är verksamma eller inte.
Heja Mona! Den där misslyckade ”politikern” Jimmy Åkesson fick verkligen vad han förtjänade.Gossen kunde ju inte ge replik en endaste gång. Att han jiddrade är en annan sak. Såna här bortförklaringar kommer bara den med, som inte vill eller inte kan tala om politik på ett seriöst sätt.Alla landets kvinnor firar idag Monas oförglömliga seger. Efter detta försvinner SD för gott från den politiska arenan. Tack, Mona!
Ovanligt balanserat skriven artikel av en SD-hatande vänsterextremist som dig, måste jag skriva. Ibland känns det som om det faktiskt finns hopp om mänskligheten.
Har vi sett samma debatt?Nej, kanske inte eftersom jag kom i i den sådär tio i tio och fick tvinga mig till att sitta kvar i soffan ens tio minuter. Under den tiden var det så uppenbart för mig att Jimmie Å saknade all verklighetsförankring – Mona vann på walkover. Han var dessutom arrogant, stöddig & infantil (i sitt sätt att tro sig kunna dirigera världens människoströmmar ifrån sitt pojkrum). Fullständigt oförmögen att lyssna. Är det den typen av politiker som efterfrågas här & nu, ja då får vi kanske vad vi förtjänar…Jag tycker också det är bra att ta debatten, men nu får det väl räcka på ett tag? Jag menar, alltför mycket tid i riksmedia behöver man ju inte skänka ett parti utanför riksdagen. Jag håller också med om att SD inte ska utmålas som ett parti med dold agenda — däremot är det ju ett parti som till stor del bygger på fördomar, de ÄR inte särskilt verklighetsförankrade och det måste exponeras.
”Det är knappast bara den förra socialdemokratiska regeringens fel att det ser ut som det gör med problem med integration, med stora flyktingströmmar, med fundamentalism som växer i vissa grupper etc.”Nej, inte bara den förra regeringens fel. Men under dom senaste decennierna när vi haft invandring har S regerat mest.”Socialdemokraterna måste släppa tanken att sd är ett kryptofascistiskt odemokratiskt parti som har en dold agenda.”Bra! Dock måste man ge Mona att hon inte spelade nazistkortet lika mycket som Ullenhag.”Som förenklar och ger enkla svar på svåra frågor och som aldrig behöver ta ansvar för någonting eftersom de står utanför (och som sällan hamnar i den ställningen att de behöver göra det – om de får makt brukar de lugna ner sig betänkligt och bli nästan som andra partier, titta på Fremskrittspartiet i Norge).”Visst, men poängen med dom är inte att dom ska få makt utan att dom ska vrida invandringspolitiken i rätt riktning. Sen tycker jag att Åkesson var påläst och inte bara gav ”enkla svar” utan argumenterade mycket bättre för sin sak än Sahlin.”Sd sätter fingret på problem. Men de har inga lösningar.”? De har ju en dellösning ingen av de andra partierna har – att stoppa invandringen. Det minskar problemen på sikt. Sen har dom många förslag som liknar dom andra partiernas – sänkta skatter så att det blir lättare att anställa, etc. Jag tycker snarare att SD har fler lösningar – definitivt fler än vänsterblocket som bara pratar om att det inte finns några problem.
Det var tydligt och klart att SD är främlings-/invandrarfientligt, men det visste vi innan. Jag sympatiserar med Sahlin vs SD. Det som jag dock reagerar mot och som jag tror var ett av syftena för Mona Sahlin att ställa upp i debatten upp var att koppla ihop högern (underförstått moderaterna), som hon uttryckte det, med främlingsfientlighet. Jag anser att detta är en felanalys att tro att främlingsfientligheten kommer från den högutbildade ”överklassen” som socialdemokratin traditionellt placerar på yttersta högerkanten. Främlingsfientlighet kommer nog inte från de som socialdemokraterna vanligtvis kopplar ihop med moderaterna – ”de förmögna i Danderyd” utan snarare från människor som har integrationsproblemen inpå knutarna. Där finner vi oftast de människor, som socialdemokraterna pratar om och anser sig värna om i sin politik – arbetslösa och de svaga i samhället. Som jag ser det har socialdemokraterna ”skjutit sig i foten” genom att säga rätt saker, som alla kan hålla med om och sedan föra en politik som inte råder i samklang med retoriken. Men, som ”siffernissen” finansministern tog upp i en riksdagsdebatt helt nyligen – under det socialdemokratiska regerandet de sensta åren har bevisligen klassklyftorna ökat. Finansministerns och alliansens mål, som jag ser det är att 2010 slänga upp fakta på bordet med hjälp av ”siffernissen” Borg där man kan påvisa att klassklyftorna faktisk har minskat. Nu är ju politik inta bara siffror, så om man också kan visa att skolan leverera allt färre elever, som går ut skolan med ofullständiga betyg, antalet hemlösa har kraftigt reducerats och att psykvården har återupprättats samt på något sätt gjort pensionärerna glada, ja då får socialdemokratin problem i 2010 års val.
Modigt? Varför? Modigt för att hon visar upp sin brist på argument och debattförmåga.Modigt för att hon sänker sin redan låga trovärdighet?Modigt för att hon själv ikläder sig martyrrollen som hon tycker att SD har och avslutar med ett föraktfullt och fördomsfull attack mot Kd?Modigt? Knappast. Politiskt självmord? Jupp…
Hej Anna-Lena. Du skriver att det var rätt att ta debatten – men du klargör inte varför det var rätt. Varför skall man ta debatten? Varför skall man ge ett hittills marginaliserat parti seriöst utrymme att debattera en fråga som merparten av svenskarna än så länge uppenbarligen inte har brytt sig om? Givetvis är det som så att man, genom att få mediatid att framföra sina åsikter – vilka de än må vara – kommer att attrahera fler nya sympatisörer, och på så vis gör gårdagens debatt att man släpper in SD i ett rumsrent sammanhang. Mona poängterade att man inte tyckte att SD var ett ”riktigt parti” – ändå tar hon en debatt med dem om en fråga som i stort sett ingen av svenskarna bryr sig om, och hon tar debatten på just den premissen: ”ni är inget riktigt parti”. Well Mona, om det inte är ett riktigt parti och det är ett parti utan väljarstöd – varför då släppa fram dem i etermedia? Gårdagens debatt tror jag, tyvärr, kommer att leda till att SD etableras i svensk politik. Ett förödande och fullständigt idiotiskt beslut av socialdemokratin.