Jag skriver i dagens Verdens gang om likheter och olikheter mellan Fremskrittspariet och Sverigedemokraterna. Min slutsats är att det finns en del avgörande skillnader, men att partierna är överens i mycket. Om SD får lite mer tid på sig, och hamnar i ett läge att partiet kan få mer att säga till om, tror jag likheterna skulle vara ännu mer påtagliga.

Här är en bit av min artikel, som förstås översattes till norska innan den publicerades i Verdens gang:

”Många norrmän som jag träffat genom åren har försökt övertyga mig om att svenskar totalt missförstått Fremskrittspartiet när vi jämför det med vår egen motsvarighet Sverigedemokraterna. Norska akademiker jag träffat har ifrågasatt om Fremskrittspartiet över huvud taget ska buntas ihop med andra högerpopulistiska partier i Europa. Min invändning är att termen högerpopulism täcker ett brett fält av sinsemellan väldigt olika partier som knappast själva ser sig som en grupp (även om vissa samarbetar med några av de andra). Partiernas bakgrund varierar, ett fåtal har rötter i fascistiska och nazistiska rörelser, betydligt vanligare är transformerade allmänborgerliga partier (som Schweiziska folkpartiet och Freiheitspartei Österreich) eller regionala proteströrelser (som Lega Nord och Vlaams Belang). Fremskrittspartiet är inte mer avvikande än en del av de andra partierna.  /…/

Att Fremskrittspartiet haft mer kvalificerade företrädare som breddat väljarunderlaget i Norge gör det inte till ett totalt väsensskilt från SD. Fremskrittspartiet och SD står nära varandra i synen på för partierna viktiga frågor som mångkultur, invandring och liknande frågor. Men visst finns det skillnader, och viktiga sådana. SD:s företrädare kan knappast hamna i en diskussion som inte förr eller senare glider in på invandringsfrågan eller kritik av islam. SD är värdekonservativt, i likhet med de flesta av den här typen av partier. Fremskrittspartiet är ett av få högerpopulistiska partier som fortfarande är mer nyliberalt.

SD:s bakgrund är inte oviktig. Men partiet hade aldrig blivit så stort som det är idag om det inte tonat ner extremismen och försökt göra sig av med de mest belastade individerna som anses ge partiet dåligt rykte. Förvandlingen är inte fullständig, i synnerhet ungdomsförbundet verkar fortfarande vara en fristad för mer antidemokratiska föreställningar. Men antisemitism och hakkors är inget framgångsrecept på 2010-talet, det inser alla.

Kanske kommer skillnaderna i bemötandet av Fremskrittspartiet och SD att minska ytterligare om SD växer. Större partier blir per automatik mer respekterade, oavsett vad de tycker, i kraft av sitt väljarstöd. Tiden gör också att vi vänjer oss, det sker en slags avtrubbning och andra partier kan till och med börja låna retorik, något som känns igen inte t ex från den danska invandringsdebatten. SD har en kortare historia och har inte synts i rikspolitiken lika länge som Fremskrittspartiet. ”