Plötsligt, efter söndagens SVT Agenda, dyker begreppet GAL/TAN upp överallt i debatten som en helt ny dimension i politiken. Det som händer i SVT eller på DN är per definition nytt, är min tolkning. Annars är tanken att det politiska landskapet kan ritas in i ett kors en tanke som jag kan spåra tillbaks åtminstone till början av 2000-talet (är det någon som vet att det fanns de som ännu tidigare tänkte i dessa banor säger jag inte emot, det är fullt möjligt).

Vi har alltså den gamla klassiska socioekonomiska dimensionen från höger till vänster – grovt uttryckt från låga skatter och friare flöde av kapital till stor offentlig sektor och klassutjämning via skattsedeln. Utöver den tänker man sig en axel som handlar mer om kulturella värderingsfrågor som går från auktoritära partier till frihetliga, eller libertarianska (vet att vissa skriver liberala men på engelska heter det authoritarian och libertarian). Den senare täcker in hur partierna ställer sig till sådant som familj, försvar, kyrka, sexuell läggning, migration etc.

I Agenda talades det om TAN – som står för traditionella, auktoritära och nationalistska partier, och GAL som betyder gröna, alternativa och liberala globalister.Det är ett sätt att beskriva det, men det finns också andra beskrivningar av de här polerna på den andra axeln.

I Agenda gjorde man, som så ofta, ett pussel där olika partier placerades in. När man gör så framstår några intressanta saker: Nästan alla partier befinner sig över strecket, alltså kan ses som frihetliga, vilket enkelt uttryckt betyder positivt inställda till det liberala samhällets fri och rättigheter och stor frihet för individen kontra staten. SD däremot ligger ganska ensamma långt ner mot det auktoritära, vilket betyder att samhället/nationen styr och kontrollerar i högre grad och sätter normer för individen. KD är närmast SD på den här skalan, därefter moderaterna som dock hamnar ganska mitt på den här andra axeln. Det lär oss att bilden av svensk politik som polariserad stämmer, nästan alla partier omfamnar globaliseringen, har en liberal inriktning och står alltså väldigt långt från SD i många avseenden.

Men det man lätt missar är att ett parti är sammansatt av olika strömningar, i moderaterna t ex finns både de som står väldigt långt ut mot det frihetliga och det väldigt gammaldags konservativa, vilken del av partiet som dominerar har varierat över tid. Ibland skiftar det snabbt, från Bildt via Reinfeldt till Kinberg Batra har moderaternas officiella retorik förflyttats en hel del, inte minst i migrationsfrågan.

I mina föreläsningar brukar jag också peka på hur positionen att ha en konservativ syn på familj, jämställdhet etc, och en mer nationalistisk ståndpunkt, är ganska vanlig även bland arbetarväljare. De har ändå tidigare röstat med vänsterpartierna för att de har satt klassutjämning och kamp för goda villkor på arbetsmarknaden som viktigast, och bedömt att vänstern har bäst politik på dessa områden. Men när det uppstår konvergens, vilket många pekat på – dvs att partierna klumpar ihop sig på mitten och för en politik som ligger nära varandra på det ekonomiska området – framstår vänstern som mindre intressant. Det är alltså viktigt för vänsterpartierna att framstå som offensiva i de traditionella klasskampsfrågorna om de ska behålla sina kärnväljare.

SD har en antietablissemangsretorik och argumenterar för att de andra partierna sviker gräsrötterna. Till eliten räknar de även arbetarrörelsen och facket. De försöker, med varierande framgång, få det att se ut som om de lägger förslag som ska gynna den arbetande befolkningen, och de är ju inte direkt så att väljarna är övertygade om att sådana förslag alltid kommer från vänster. Därtill tar de tag i tidigare tabubelagda frågor som minskad invandring, det har gått för långt med jämställdheten, familjen är samhällets nav, aborter är svårt och i grunden fel, lokalt kan det vara samefrågan och renbetesdiskussioner etc.

Det är inte förvånande att SD är noterade högt i opinionssiffrorna, runt 15 procent enligt senaste mätningen. Det är lite förvånande att de dalat och inte ligger ännu högre. Jag har två tänkbara förklaringar:

1) Om alla talar om invandring gör det inte SD unikt, tvärtom blir de mariginaliserade i debatten.

2) Väljarna är otrogna, det var därför de övergav andra partier för SD, och de är beredda att byta parti igen om de känner att SD inte längre är lika nya och spännande, utan tvärtom börjar bli lika vardagsgrå som de andra partierna.

Den första punkten strider mot vad statsvetare tidigare sagt: SD äger frågan och om andra försöker sno den går väljarna till orginalet och ratar kopiorna. Antagligen har statsvetarna haft fel och orsaken är punkt 2.

PS – Ett tillägg om rötterna för den nya axeln:

Redan i mitten på 1990-talet talade statsvetaren Herbert Kitschelt om att ett vinnande koncept i politiken är att kombinera auktoritära och nyliberala idéer. Men sedan dess har de flesta av de partier som brukar benämnas som högerpopulistiska (många med rötter bland nyliberala företagare, ett svenskt exempel är Ny demokrati) glidit i en riktning mot vänster i ekonomiska frågor. De inte främmande för en stark stat, vilket för övrigt en förutsättning för den repressiva politik och det nationalistiska samhälle de drömmer om.