Anna-Lena Lodenius

Sverigedemokraterna har presenterat ett förslag till nytt principprogram. Den största förändringen, vad jag kan se, är att de nu hävdar att de är ett socialkonservativt parti. Ett begrepp som förklaras på följande vis:

”Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti som betraktar nationalism, värdekonservatism och upprätthållandet av en solidarisk välfärdsmodell som de viktigaste verktygen i byggandet av det goda samhället.”

Den förmodligen viktigaste upphovsmannen bakom programmet är precis som förra gången SD fick ett principprogram 2003 SD:s kulturpolitiske talesman Mattias Karlsson. Han skriver att skälet för att det nu är dags för ett nytt är att ”partiets ideologiska bas behöver breddas” och att ”partiets ideologi behöver fördjupas”.

Den 7 november behandlar SD:s partistyrelse förslaget och tar fram en version som läggs fram på SD:s Landsdagar i Göteborg den 25-27 november .

Jag har glömt att länka till ett debattinlägg som LO-tidningen beställde i samband med att SD suttit ett år i riksdagen. Det är skrivet av mig och Mats Wingborg. Hela texten finns här bland mina artiklar om SD, eller på LO-tidningens hemsida.

Här kommer ett utdrag ur artikeln:

Efter dådet i Norge hamnade SD-ledningen i ett dilemma. Antingen fick de ta avstånd från innehållet i Breiviks retorik, men då skulle kritiken även slå mot de radikala krafterna i de egna leden. Eller så kunde SD:s ledning välja att ligga lågt, med risken att det skulle uppfattas som att partiet delade Breiviks åsikter. SD valde den senare linjen, vilket omedelbart ledde till ett tapp i opinionen. Den motsatta strategin, att uttryckligt kritisera retoriken hos vissa företrädare, hade i stället kunna leda till interna sprickor i partiet.

En annan orsak till det minskade stödet är att väljarna föredrar tryggheten med stora etablerade partier i osäkra tider. Något som alla små partier drabbats av.

Efter dåden i Norge har SD blivit ännu mer trängt. Att angripa de radikala krafterna inom partiet vore att såga av den gren man sitter på.

I stället är det troligt att vi får se en period av ökat sönderfall och fragmentisering. Det mesta talar för att de inre motsättningarna kommer att öka.

En summering av första året är att utrymmet för en främlingsfientlig politik inte ökat. Året har präglats av passivitet från SD:s sida, riksdagsledamöter har talat om nödvändigheten av att se och lära. Men väljarna lär tröttna om inte partiet åtminstone börjar försöka leverera mer än vad som hittills skett. Detta är å andra sidan svårt att göra så länge alla andra partier håller SD på armslängds avstånd.